What a Wonderful day

Idag är en såndär dag då jag skiter i att se mig för innan jag kliver ut i gatan. Blir jag påkörd är det en lättnad.
Jag skiter i att Snubben bredvid mig blåser rök i mitt fejs. Jag luktar illa och får cancer.
Idag är en såndär dag då det är avgörande att jag har vänner.

googla på "everything sucks"

det är kväll igen. det är inte läge att ge upp.
jag slösar bort mina dagar och orkar inte gå till skolan. studerar hemma och är irriterad över min likgiltighet och orkeslöshet. dansar och jobbar mig med rörelserna bort från nutiden. in i någonting som inte finns ännu.
varje kväll känner jag mig lika förtvivlad. varje morgon lika tom.

tränade tjejerna idag och kände mig så tacksam, och som så ofta förr, så stolt. över att vara ledare för så grymma, koola och hårt arbetande tjejer. tjejer som peppar varandra och visar tacksamhet för de små sakerna och stolthet över de stora. de värmer mitt hjärta.

tittar på house och vill lära mig allt men orkar inte lära mig något. borde plugga, borde plugga, borde plugga, men bara stirrar. vill skrika att någon ska ge mig mitt liv tillbaka men vafan är det liksom, det här är ju mitt liv. vilket annat liv jag syftar på har jag egentligen ingen aning om.

Jag har blivit misshandlad. Har du?

motar bort sömnen, vill inte sova, vill inte ha ingen kontroll. det är tidig natt, sen kväll, och jag oroar mig.

idag har alla sånger handlat om E (min föredetta som hade vissa grava problem) framför allt den här låten som jag lyssnade mycket på när vi fortfarande var tillsammans.
den senaste tiden handlar mer och mer saker om henne, kanske är det för att min psykolog tycker att det kanske är värt att prata om, det där kapitlet i mitt liv.
jag är nojjig och försöker radera min nya adress från alla sidor som finns på internet men det går ju inte, i alla fall inte på ratsit. jag tänker att jag överreagerar eftersom hon lätt kunde hitta mig på andra ställen, men hon den smarta psykologen säger att det är något alldeles särskilt med hemmet, det är ens trygga sfär. där vill man vara trygg.
jag går äntligen till polisstationen i sällskap med mim och ber att få en kopia på polisanmälan. jag vet inte varför, kanske för att jag inte minns vad som hände den där natten jag satt i polisbilen, att jag inte minns vad jag sa. jag försöker få ner allt på papper, alla gånger, men det är virrigt. men jag vet att jag berättade allt för den där kvinnliga polisen den natten.
när polismannen inte har tillåtelse att öppna filen, och när han sen går och frågar om någon annan kollega har auktoritet att öppna den men kommer tillbaka och säger att den är blockerad, blir jag ännu mer nojig. jag får såklart för mig att det är något fel på gång.
jag får telefonnummer till ärendehandläggaren och polisen säger att jag ska ha en bra helg. detsamma herr polis.

jag tror ändå att min oro är obefogad. men jag vet att jag tänker på det här typ varje dag. många gånger.
och att jag inte pratar om det, och att det gör mig svag. och när jag tänkte att jag skulle skriva om det, var det liksom som om nån bara "neeeeeej men deeeeeet kan du ju inte skriva om. det går ju inte för sig."

You say tomato, I SAY FUCK YOU.

men egentligen, varför skulle det inte gå för sig?
är det för att jag fortfarande inbillar mig att det är något fel på mig och att jag borde skämmas för att jag blev misshandlad? för det gör jag fortfarande ibland.
att man ska skämmas för att man stannar i en sådan relation och inte minst om man sedan går tillbaka till den typ tre gånger om? för det gör jag fortfarande ibland.
att man vill tro på löften om förbättring? för det vill jag göra.
varför pratar ingen om det här överhuvudtaget? det stör mig. det stör mig så mycket att jag tänker prata om det.

en annan sak som stör mig är att utredningen las ner, i brist på bevis. alltså, jag är inte sugen på att driva det vidare, men det stör mig eftersom jag vet att massor av kvinnor inte har det så bra som jag och kan gå vidare med sina liv utan en jävla massa trassel. det stör mig att det inte räckte att hon häktades, att två polisbilar var närvarande, och att hon även erkände (i alla fall den ena gången) -för att det skulle leda till åtal. jag kanske är naiv, men vad krävs det egentligen då?

det gör mig förbannad att jag vet hur svårt det är att lämna någon som gör en så illa. att jag vet att så många där ute är fast i samma fälla och att det kommer krävas så sjukt jävla mycket för att de ska kunna/vilja/orka/våga lämna. jag är glad att jag i alla fall fick lära mig det här, som jag tyckte var ganska konstigt innan, att det är så sjukt svårt att lämna. att man aldrig kan förvänta sig att någon ska göra det.
man blir knäpp. man slukas av förtvivlan och självförakt och det enda man har att hålla fast vid är orden från den man älskar. fy fan.

jag hjälper ingen om min erfarenhet blir en gnagande rädsla i mitt bröst. den må vara där men jag ska också göra något annat vid sidan av. jag ska prata om det. håll i hatten, hon pratar om det.

sadsongssungbysadwomen

den senaste tiden har jag blivit en sucker för sadsongssungbysadwomen. inget jag är jättestolt över, men jag känner mig typ... pyttelite...mindre... ensam kanske? jag har en spellista på spotify som heter loveemsadsongs.

idag var det vintagemässa på strand och jag njöt. inhandlat en klänning och en kjol, en halsduk och ett halsband. om jag skulle lägga upp bilder skulle jag nästan vara som en riktig bloggerska. men så lågt vill jag inte sjunka.

jag tänker mycket på muskler. typ jättemycket.

över en öl hade jag ett för mig viktigt samtal med m&a häromkvällen. samtalet handlade om att vara okej med den man är.
jag är nämligen rätt okej med vem jag är, eller ja ganska mycket okej, förutom när jag ställs inför vissa människor, eller om jag tänker på vad de skulle tycka om saken. då blir jag rätt snabbt o-okej. och jag tänker nu, att det inte är så okej att det är så. för när alla de människorna och deras åsikter försvinner så känns det mesta pretty awesome, aaa eller mycket mer i alla fall.
så igår raderade jag alla människor från min facebook som får mig att känna mig o-okej. om du är kvar som min vän, så grattis. du får mig att känna mig okej :) om inte, kan jag ändå inte tänka mig att du märker att du är bortplockad.

jag känner lite att min ledsamhet och sorg går över i ilska. och det tycker jag är bra, väldigt produktivt och skönt. det gäller inte allt i livet men i alla fall denna kluvenhet jag har inför min frireligiösa uppväxt, och vad den gjorde med oss. alla människor i den, och alla deras ord, alla deras veta bättre maningar. jag spyr på dem. och jag är just nu inte ett dugg ödmjuk inför deras ord. och de gillar jag.

att vara förbannad är typ bland det nyttigaste som finns. för då står man upp för sig själv och det man tror på.
word.

som jag tänkt mig

 Nina Henningson

jag befinner mig här men önskar mig oftare bort
jag andas men känner mig syrefattig.
jag berusas och
bubblorna tar sig inte in, utan stannar utanpå och knoppar av.
jag förskjuter och kommer för nära inpå,
jag älskar och blir träffad av en prickskytt.
jag slappnar av och blir ramad av en ångvält,
jag springer och får mjölksyra i benen.
det blir liksom aldrig riktigt som jag tänkte mig.

hela dagen idag...

...har jag önskat att jag orkade saker som jag inte orkar. det känns tråkigt att vara jag i den bemärkelsen. undrar varför jag är en sån som vill så mycket när jag kan så lite. en miss i guds ekvation.

a ordinary person

imorgon är det tenta igen, denna gång i infektionsmedicin.
så jag lär mig om streptokocker och stafylokocker och Epstein-Barr virus, om mutationer och transkriptioner och PCR-metoder. tittar på sjukt snuskiga bilder av sjukdomarna vi läser om. google it is.
förra veckan skrev jag ju att jag hade tenta, som jag trodde skulle gå sådär. och bara för det så nailade jag den, kan bara se en fråga jag kan ha fått fel på. det ska jag fira någon dag.
det här med kroppen är så spännande och jag hoppas att jag inte ångrar att jag inte valde läkaryrket om tio år. jag tänker att jag ju ändå ska vidareutbilda mig inom massa spännande saker när jag är klar med dessa 5 år. kinesiologi till exempel, och rosenterapi, pilates och kanske osteopati. min klinik ska ha allt.

jag undrar vem min läsare i ryssland är? jag känner väl ingen i ryssland? eller?

för några dagar sedan köpte jag en trisslott. sen vann jag en till. då hämtade jag den, sen vann jag två till. på den ena av dem två vann jag två till. alla dessa hade inhandlats på pressbyrån i örnsberg. jag visste att jag var tvungen att gå dit igen, men jag gjorde inte det, utan löste in lotten i axelsberg istället. fetfail. nit.

 

en sak jag märkt på senaste tiden är att folk jag tyckte var sjukt koola och snygga förut inte alls är lika koola och snygga nu. förutom jillian såklart. hon är förevigt.

kom hem igen

Den här nya psykologen jag träffar (som för den delen är den vettigaste jag träffat typ någonsin) tycker att det är anmärkningsvärt att jag drömmer så mycket om krig. jag har inte tänkt på det mer än att det är så, men egentligen är det ganska underligt eftersom jag aldrig har levt i ett.
häromnatten var det ett utrotningskrig, något folkslag som skulle dö och jag befann mig i ett hus med massor av dessa människor. så kom gerillan in och dödade alla genom att bränna sönder dem med någon läskig apparat, men jag lämnades eftersom jag inte tillhörde deras folkgrupp. när allt var stilla och jag gick omkring bland alla döda kroppar så kom upptäckte jag en man och en liten pojke. mannen var skadad men levde och han hade gömt undan pojken.
under resten av natten arbetade jag för att smuggla ut dessa två fina människor ur landet. det var flyktbilar och tullar och män med maskingevär. och jag var sjukt rädd.

mitt komasovande har ersatts av ett ickesovande. de senaste nätterna har jag somnat klockan 5 resp 3, för att sedan ta mig upp till dagens måste. sömnbrist innebär i mitt liv sammanbrott. så vi får hålla i hatten.
psykologen tror att jag omedvetet undviker att sova för att jag drömmer så mycket och då vaknar med det äckliga trycket över bröstet och är vansinnigt rädd. kanske det är så. där fick jag någonting att fundera över.

ändå har de senaste dagarna varit bättre än förra veckan. jag är inte alls lika orolig på kvällarna. det är skönt.
igår tränade jag pilates och dansade modern jazz och till skillnad från för en vecka sen när jag gick hem tidigt för paniken, gick jag denna gång hem efteråt med en grym känsla i kroppen. en sån där känsla som dansen ger mig. som om jag precis varit hemma.
läraren vi hade som vikarie var en mycket petit och galet snygg samt helt galen brud. som sa en massa vettiga saker, saker som jag måste säga till gymnasterna. som att uppvärmning också är dans. att den riktiga dansen börjar från start.
sen skrek hon åt oss när vi gjorde armhävningar, situps och plankövningar. jag njöt.

älskar när folk vet vad de vill ha utav en.

livet på happypancake.com

Alltså detta är ganska roligt.
På happypancake (som jag inte varit inne på sen i juni typ) får man många roliga mail.
det roligaste är att av dem som skickar flirtar och mail är 99% pojkar. så man undrar ju om de ens behagat läsa min profil.
Sökes: karlslok. För: onenightstand med lite rövslickeri vid sidan av. My ass.
Men så anstränger de sig iallafall med att komponera fantastiska mail.

"Du såg så söt o trevlig ut så får man ju försöka med ett litet mail. Vet att jag är äldre än det du sökte men har åldern så stor roll då? Grejen är att jag känner mig o ser fan mycket yngre ut och jag har upptäckt att jag har fått vanan av att jag trivs och har mer roligt ihop med lite yngre tjejer typ 26-32. Så vad sägs om en liten fredlig fika eller nått nångång?"
Jaha? Det var spännande. Jag svarade att åldern ju inte spelade så stor roll om han kunde tänka sig att byta kön.

denna då:
"hello"
man ba guuuuuuu va spännande jag bara måste svara kunde ju vara mitt livs stora kärlek typ.

En av mina favoriter är ändå killen som skrev
"jag har full respekt för din läggning. Men jag undrar om du kanske kan tänka dig att i alla fall ha mig som fotpall."
Haha, den borde jag ju svarat på nu när jag tänker efter.
Fan tänk om jag gick miste om något riktigt bra.

Att ta skiten för vad den är. Meningslösa funderingar en söndagskväll.

jag har funderat en del på vad jag vill göra när jag blir gammal. detta av att en skön typ som hette "kryddan" tävlade i Vem vet mest. han var helt galen. och så stört skön.
jag har ju funderat på detta tidigare men nu blev det ju då aktualiserat av en främmande man i ett frågesportprogram.

"kryddan"

saker jag vill göra när jag blir gammal, utan innebördes ordning:
-vara full typ ofta på vardagar. och bara gå omkring och titta på dubbla människor.
-sjunga visor högt på stan. (utan att vara full)
-missmatcha kläder så in i helvete.
-äta mycket grillad korv med bröd, grillat kött och dricka cocacola.
-gå på klubb och dansa till 2060-talets greatest hits.
-åka på gummresa till kanarieöarna
-ta med mina barnbarn och deras kompisar på konstiga äventyr
-färga håret lila

-prata vitt och brett om diverse sexuella erfarenheter eller liknande som gör alla sjukt generade
-samla porslinskatter
-gå barfota överallt

det ska bli kul att vara gammal faktiskt.

idag när jag vaknade var jag sjukt nöjd. det var liksom tyst i lägenheten, vilket borde betyda att inez sover och jag för en gångs skull vaknar innan henne. kanske är koma-sovandet äntligen över? så sjukt nöjd tittar jag på uret som jag tror är runt 9, men hon är visst 13.43.

nu lyssnar jag på fina melissahorn visor och tänker. det är underskattat att tänka. precis som det är underskattat att vara snäll. så jag jobbar hårt på både två.
jag tränade tjejerna ikväll och blir alltid lika imponerad över de som tar skiten för vad den är och försöker göra bättre. för det är alltid de som i slutändan lyckas bättre. och dessutom blir starkare, modigare och vackrare människor.

jag vill bli en starkare, modigare och vackrare människa. jag ska ta skiten för vad den är. skit.

jag älskar när det regnar

det är någonting med hösten som slår an en mjuk, njutande sträng i mitt inre. det är så skönt när det regnar och man anses helt vrickad om man beger sig ut = en anledning att stanna inne.
inatt gick jag ut och la mig på det blöta gräset och tittade på stjärnorna. det var kallt. men härligt. och blött. och jag njöt.

jag tittar på tv. idag skolkade jag från skolan. och är hård mot mig själv när det dåliga samvetet kommer krypandes. lägg av, ligg här och slappa. det förtjänar du.

tvn jag ser på skulle nog få det att krypa i kroppen på en del av mina vänner. inez till exempel tillbringar all sin tid inne på sitt rum när tvn står på. jag tar det som en tyst protest mot mina utsvävningar i de andras värld.
men jag ska nämna en del saker som gör det värt.
Biggest Loser kan man se på, som ni alla säkert redan vet -för att Jillian är så sjukt snygg. Och när alla breakar down och spyr och sedan bekänner sina livsproblem är hon både snygg och ödmjuk inför deras kval. FETT värt tidsfördriv.
Project Runway kan man se på för att man tänker att man ju kunde försöka ha på sig lite mer kläder som verkligen skulle kunna utrycka vem man är. Och det är ju en spännande tanke.
The Dogwhisperer är sjukt coolt. För när man går på stan och träffar hundar som beter sig tänker man på Cesar Milan och så vet man hur hundägarna egentligen borde göra. Plus att man kan fundera över varför de är så dåliga packleaders.
Hollywoodfruar är egentligen ovärt men man kan fundera på vad Betnér skulle säga och då blir det plötsligt sjukt roligt.
Idol är både roligt och rörande. Och yay för alla galet duktiga tjejer som sopar mattan med resten av sveriges befolkning.
Celebrity Rehab -jag vet inte varför. alltså verkligen inte. men bara för att.
Och till sist ja OPRAH, som är värt att se bara för att det är sista säsongen. Och för att hon ju är såååå söt.

igår tränade jag mina bästa tjejer på gymnastiken. det är skönt att de känner mig så väl att jag kan säga saker som att de ser ut som slemmiga maneter när de inte sträcker på sig när de voltar. och de bara nickar och gör bättre. jag är så sjukt stolt. de är så jävla bra människor.

acceptans

studerar immunologi inför tentan imorgon och även om jag inte känner mig 100% säker och är mycket medveten om att vissa av frågorna imorgon kommer att generera ett fett frågetecken ovanför mitt huvud så känner jag mig tillfreds med min insats och tycker att jag kan få chilla nu. det är en av de bra sakerna jag har lärt mig under de senaste tre årens plugghysteri. det är inte så himla viktigt med alla rätt. jag duger ändå. till och med om jag fetfailar så duger jag. det har gjort mitt liv otroligt mycket behagligare och roligare.

idag lärde natalie mig en del om acceptans. om att jag måste sluta tänka att jag ska kunna fungera som alla andra, och börja gilla att jag fungerar så gott jag kan. och just nu är det bara " a bit too much. and it´s okey."

vad skulle jag göra utan alla mina änglavänner?

så jag accepterar att mina  upplevelser fuckat upp mig. att övergrepp ger en trasslig uppväxt. att misshandel ger en skev självbild. att förväntningar ger ångest. att homofobi skapar självförakt. och att jag är den som får vara kvar och hantera allt detta. och det får väl ta sin tid.

"jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här, hur kan det vara för sent att säga som det är"

tack för idag. på riktigt.

okej, jag bjuder på denna....jag och mimmi dansar en höstnatt

pussiiiTiiiiv

asså det här med att vara posiitiiiv just nu är inte min grej. man ska vara jävligt rolig för att få mig att skratta.

jag botar min kvällsångest med att skriva betnér på youtube och en kvart senare kan jag börja slappna av och känna att allt inte är så jävla allvarligt som det känns. han är min nya husgud. favoriten är när han ståuppar i kyrkan och skriver alla på näsan. för jag är ändå jävligt bitter på kyrkan.

en annan sak som fått mig att skratta är att jag och inez tänkte att vi skulle göra en uppdaterad version av lyxfällan. byxfällan skulle den heta. det är jävligt roligt, i alla fall om man är med oss när vi gottar oss i vårt ångesttäcke här hemma. byxfällan har varit denna veckas räddning. så småningom kommer det upp ett avsnitt här eller på fejjan, när vi orkar resa oss ur töcknet och faktiskt göra något konstruktivt.

för några veckor sedan träffade jag en gammal vän hemma hos natta. henne har jag inte sett sen vi var typsåhär 12-13 och vi åkte på kyrkoläger tillsammans.
hon tipsade mig om en kvinna som föreläser om religious trauma syndrome,och oooooooo så mycket härligt nytt att ta in. men traumat till trots fick jag återfinna en kär vän.och henne tänker jag inte släppa igen.

när jag är tacksam tackar jag gud.
när jag är arg klandrar jag kyrkan.

idag har jag studerat immunologi, tagit en klass i pilates och sen blivit överrumplad av ännu en ångestattack,så pass att den modernajazzen fick strykas ur planeringen. så var man där igen.
a juste så fick jag ett spontanbesök här hemma och drack en kopp te.

det här inlägget suger. det suger när man känner att det kunde vara dags att skriva någonting posiiitiiivt och roligt för en gångs skull så man inte skrämmer bort alla som läser. vilka ni är har jag inte den blekaste jävla aning om, men ni finns i alla fall. det säger statistiken. men i och med att jag skriver för min egen skull och inte någon annans kommer här dras ett snedstreck och nedan finns bara verkliga tankar. kanske lägger jag upp ett roligt klipp i nästa inlägg så ni får lite roligt också. jag gjorde i alla fall mitt bästa.

tyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyssssssssssssssssstnad

efter då cirka sex månaders krångel, en akutremiss och en helvetes massa strul ringer idag en viss människa från liljeholmens öppenvårdsmottagning. precis när det nästan kändes som att det var för sent.
jag tackar gud. (se ovan)
och samtidigt fixar en vän in mig på en ny bana och mina föräldrar går med på att sponsra mig. det var den där u som ju gjorde att jag kunde sortera lite bland mina prioriteringar.
jag tackar u och gud både två.

jag vet hur det kändes igår och idag men jag bara måste påminna mig själv om hur det kan kännas om några veckor. och bara se till att vara kvar tills dess.

 jag är rädd.
är rädd för att man ska tänka, att nu ordnar sig ju allting. är rädd för att vara så sjukt körd att det inte är fixable.
är livrädd för att se tillbaka och ännu mer rädd för att råka blicka framåt och se att det är likadant där framme.
jag lägger mig bara på sängen och andas och andas och andas och låter bli att fundera. kommer på mig själv med att stirra in i skärmen och inte ha en aning om hur länge jag suttit sådär.

för sex månader sedan visste jag att det var på väg, att depressionen skulle komma. jag gjorde faktiskt allt det som man skulle. ringde och fixade och drog ner på saker och prioriterade. nu är jag likt förbannat tillbaka. det är bara att konstatera. ingen ork att göra annat än det jag absolut måste eller det som jag verkligen kan tänka mig gör mig lite gladare efteråt.
det är så förbannat ensamt här.

förbannad

förbannad, förbannad, så jävla förbannad.
och jag som inbillar mig att jag inte blir arg. idag är jag så jävla förbannad.

och dagen var bra, med mindre andnöd när jag vaknade och massor av hysteriska lekar och seriöst livsfarliga vurpor att garva åt.
och jag är så jävla förbannad.

för så fort jag lugnar mig och befinner mig i normalläge kommer kräldjuret tillbaka. och idag, för en gångs skull, så tål jag det inte. jag tål inte helvetet. jag vill bara bort bort bort ifrån det. jag bryr mig inte längre. jävlahelvetesjävlafuckingkukångestgåochhängdig.

set me free, leave me be, I don´t wanna fall another moment into your gravity. 

you´re on to me. on to me, and all over.

fuckit.

you can take everything I have, you can break everything I am

stundtals förbyts lyckan och tillfredsställelsen av ett panikartat ångestskri, av en känsla av att inte ha kontroll att förändra, att inte ha ork att befinna sig i.

jag är så tacksam, är så tacksam, är så tacksam för alla fina människor som delar min tid här på jorden med mig. ibland tror jag inte att jag visar min tacksamhet tillräckligt, att människorna inte får känslan av att de är den viktigaste versionen av just dem själva som finns. den känslan vill jag att alla jag håller av ska ha.

att dansa till hög musik och glömma bort att kulisserna ibland faller isär. att bara vara där, och andas. jag älskar det och är glad att jag kunde släppa ifrån mig kontrollen under de där timmarna inatt. även om smärtan kom var den inte överskuggande. det var en bra kväll. du har haft en bra kväll.
jag vet kära u, tack för en bra kväll.

det finns saker i mitt liv som jag behöver ta tag i. det är inte så många pusselbitar, men några stora. kanske en sidobit, en sån som gör att pusslet inte är kantigt. jag känner hopp.
varje dag tänker jag att bortom här och nu, finns det drömmar jag har, som jag vill se och uppleva i verkligheten. som en studio, en klinik, en familj. att veta hur det är att ha ett barn växande i magen. att förstå hur man kan älska någon så mycket som jag älskar lilla I, och sen även ännu mer.

jag låter migsjälv vara lite emo i denna blogg. jag släpper ut den sidan så den inte äter mig inifrån. och längtar efter att känna mig hel.

att ta tillbaka det som var mitt

när jag var liten så pratade jag inte. man kan klaga på att jag inte pratar nu, men jämfört med då så pratar jag, tro mig, jag pratar. även om allt inte är med ert språk.
när det var mörkt hittade jag ett nytt språk, ett sätt att prata utan att jag behövde forma de där hårda, mäktiga orden. jag hittade dansen.
och varje dag jag tillbringade på de smutsiga söndertrampade golven, varje handlag på stången, varje kraftansträngning bortom min ork, var orden jag äntligen fick tala.

du hade så rätt när du sa att prestationen tog över mitt språk. kan jag någonsin ångra någonting så mycket som jag ångrar detta?

jag vill sällan vara av den här världen. mina blodkärl drar ihop sig och mina käkar biter hårt. det är en kraftansträngning att acceptera det jag inte ska förändra.

jag lämnade dansen för att den lämnade mig, lämnade mig där jag var precis innan den hittade mig, i ett ordlöst maktlöst och hopplöst tillstånd. och ingenting kom längre ut. allt blev som världen, krampaktigt. aldrig har jag saknat något så mycket som jag saknat mina ord. aldrig har jag avskytt något så mycket som jag avskytt dansen. aldrig har jag varit så rädd för att återvända till något som till min barfotavärld i slitna salar.

och nu är jag rädd för att prestationen ska hugga tag i mig. och återigen förgöra det jag byggt upp.
jag räds den mer än ångestattackerna som kommer, mer än dödslängtan eller självhat. för denna är min kärlek och jag klarar inte av att en gång till förlora min älskade. snälla ta den inte ifrån mig.

men att vara rädd är inte samma sak som att vika undan. för jag vet att jag aldrig kommer att vinna genom att springa. jag kommer bara att bli mer trött.

I live here on my knees

Dagarna när jag inte tror att jag klarar det, så kommer den här filmen tillbaka till mig.
Den säger mig att någon fattar och att ingenting är ensamhet, så länge det är så. För om någon annan hade orden för min kamp, så är den inte bara min.

Så jag hade inte bara dig att kämpa emot. Men du kommer tillbaka till mina drömmar, till mina minnen, och dina äckliga andetag tar över mig och stryker längs min hud. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri. Jag vet att jag vill bli fri.

När jag känner kroppen tryckas ner i marken, med dina tunga fötter ovanpå, kommer jag ihåg sakerna som gör ont. Och som är vackra. Som den här dansen.