solskensanus

tjohooo rekord, har varit i skolan i 2 timmar idag! sen att jag började gråta när jag kom dit är en annan sak. vet inte vad grejen är, men jag fixar inte att vara där för tillfället. det känns så sjukt ensamt.
sedan då-  jo jävligt bråttom till dansen som var grymt skön idag, modern klass,  men galet svår mot slutet. jag hade visst glömt hela kombon vi körde förra veckan... det är för mycket i min hjärna just nu- det är därför den står still.
hemma och min roomie var tillbaka från sin resa, gjorde mitt träningspass på vardagsrumsgolvet medan hon flinade åt mig (och vid ett tillfälle sa till mig att köra vidare när jag var på vippen att ge upp. TACK!!!) gjorde fiskgryta och belönades SOM ALLTID med dagens avsnitt av Biggest Loser. Datorn hakade upp sig precis när det var en bild på Jillian så jag bara satt och log och var inte ens sur för att min dator e störd för en gångs skull.
Nu är jag slut och ska lägga mig och lyssna på ännu en dokumentär -min nya metod för att slippa  ångestvridabort halva natten.

Ajuste sen  har jag varit förbannad idag. Förbannad för att människor är så sjukt fega. Att folk inte vågar prata om saker som är jobbiga, som om man hade pest bara för att man har det svårt. Det smittar inte, jag svär. Det skadar ingen att fråga två gånger hur det egentligen är, jag svär. Det är inte farligt med ord, jag lovar mannen. Det är bara ord. Folk är så feeeeeega. Jag föraktar fegt.
Så alla kan ta sina jävla fejkaäckelliv och stoppa upp någonstans eftersom solen ändå tydligen alltid skiner i anus. puss.


från klassen idag. inte så bra filmning men härlig känsla. jag är lycklig nu.

modern jazz class

ska börja blogga lite mer dans tror jag. för att peppa och peppas.
idag var det modern jazz med bästa läraren (jaaa men jag vågar inte skriva hennes namn för hon kanske inte gillar om jag lägger upp filmer. vet inte hur man ska göra)(kanske borde fråga. duuuhhhuuu)
typ 1 timmes uppvärmning, teknik, styrka (aj lav) sen tio minuters diagonaler (snurr snurr snurr) sen en kvart av denna kombo. enjoy. in the end my head was a mess. aj lav.

tyst

jag vet inte vad jag ska skriva. jag aktar mig för att ropa varg innan vargen verkligen kommer.
det är svårt just nu. det är så mycket som är.

as strong as you are, i´m watching you breathing, for the last time.
but when it is quiet, i know what it means and, i´ll carry you home.

mod

det finns hundratals likadana filmer upplagda av unga tjejer. alla vill ha någon att dela bördor med.

Tjena blooooggen

eftersom jag igår kunde dansa min första klass efter alla dessa veckors sjuka känner jag mig numera lite mer som mig själv igen. jag glömmer bort hur oense jag varit med min kropp och tackar och bockar för att den  kan dansa åt mig. tack kroppen.

efter helgens tävling med brudarna känner jag mig pepp på träning! de är så grymma och kommer ännu grymmare bli till våren, vi ska bara kötta med styrka, lite tekniska skills och nya motiverande grejjer i friståendet. på våren ja ba " jag ska inte vara tränare i höst jag vill göra annat" på sommarens planeringsmöte ba " det verkar som om du behöver vara i hallen en gång varannan vecka kan du leva med det - ja såklart allt för tjejerna" på hösten ba " men hallå är det inte träning snart livet är tråkigt utan att ha några asses att puscha."

när de trycker på mina knappar hatar jag det men en dag som denna kan man inte annat än älska. älska tystnaden under den sista stretchen för att de är så inihelveteströtta. aj löv. 

jag voppar min egen ass också med hjälp av jillian, det gör ont det gör ont det gör ont, men allt för denna vackra gudinna.

ja men jag har sökt en del jobb också så jag är ju inte tillbaka på square uno, bara att jag inte fått nåt än. det är soft, eftersom jag inte går till skolan utan mest pluggar mig tokig hemma inför varenda vareviga konstant återkommande tenta så känns det nästan som att livet håller på att falla på plats. men på riktigt, jag har skrivit typ 7 tentor på tre månader, min hjärna är inte med längre... 

åker förmodligen till berlin i feb med bästaste bästaste L, vaddå kan man träffa koola människor fortfarande det hade inte jag fattat med jo det kan man visst. 

och eftersom jag inte går till skolan och snart har missat alla föreläsningar i ämnet radiologi så kan man ju 1. lista ut att jag inte ska bli radiolog och 2. lista ut att jag är jävligt smart eftersom jag får sova på förmiddagen när jag inte kan sova på natten. eller till 10 iallafall. där försöker jag hålla min gräns.

aaa men nu då? jo idag känns det som jag är en fjortis som skriver en fjortisblogg och inte kan skriva hela sammanhängande meningar med radbrott eller kloka betoningar men Whattafuck vem fan bryr sig när jag är död? det är roligare såhär.

imorgon ska jag skapa, dansa och träna, massera och planera. idag är en bra dag.

hejrå bloogggeeeeen.


aaa men förresten idag har jag på mig alluminiumjeans med beachblondasneakers en hajchapparalltröja och mina asläckra bambinojuveler. asså fett fult men ajja heeejrå puuuuuuuuss

Vård av självskadare på rättspsyk!!!

www.rattspsyk.wordpress.com
Mycket kloka modiga tjejer som gör mycket viktigt arbete. LÄS!
Har följt Sofia Åkerman genom alla år från dagen jag läste hennes första bok "Zebraflickan".
Hon äger en plats i mitt hjärta i topplistan över världens modigaste och mest inspirerande kvinnor.

Det som händer på natten

Tomt på inlägg när stressen är total. En dag i taget är för lite, det får bli en halv dag. Ett halvt andetag.

Mardrömmarna har återkommit. Jag somnar tillslut men vaknar med krampen i bröstet i genomblöta kläder. Virar handdukar om kroppen när jag sover som sedan måste hängas på tork och tvättas efter en natt.  På morgonen är uppgivenhetskänslan där. På kvällen är tröttheten total men jag kan inte somna. Jag måste skydda  mig själv från det som händer på natten. Jag önskar att någon kunde skydda mig från det som händer på natten.

att besitta mod

jag vet inte om jag skulle kalla mig modig. jag kravlar mig igenom mörker, men vågar inte säga sakerna som skulle ge mig ljuset. jag vågar inte nämna utan bryter ner, ihop, ofrivilligt rullar tårar och jag kan inte vara kvar. jag är inte kvar, utan alla knappar slås om, alla sinnen stängs av, all tankar paralyseras.

jag konstaterar att jag har överlevt. det gör mig tacksam.

jag förbannar alla som motverkar kvinnans frihet. alla som skär sönder underliv och köper tjänster. det handlar om 6000 flickebarn som varje dag blir sönderskurna. det övriga utnyttjandet av kvinnor kan nog inte skrivas i siffror.

jag blir arg när tjejerna jag ser låtsas vara mindre än de egentligen är. låter sig själva ses som dumma, efterblivna frågeteckensbrudar, jag avskyr mig själv när jag köper deras spel och bildar mig uppfattningar utifrån dem. jag är så puckad ibland.

man måste ha tålamod med mig.

jag ser inte mig själv som en överlevare. men igår, när jag såg alla kryssen jag satt på pappret med mina symtom, brakade fördämningen loss. jag är trött på att överleva. nu vill jag bara leva.

"så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest, när man släcker en annan".

Så vi utforskar vidare bland de diagnostiska kriterierna men jag vet redan vad svaret kommer att bli. diagnosen som gavs mig när jag var 4 år gammal och lever kvar tjugofyra år senare.

kan jag tydligare förklara hur gärna jag vill bli fri?

Men om man vill bli fri, behöver man lita på. jag litar inte på någon.

många kvällar när jag sitter vill jag bara skrika och välta och slå omkull alltihop så det yttre kunde spegla min insida. insidaut. hjälp mig i min kamp. jag ber.

jag påminns om alla andra kvinnors kamp och känner att min inte är mindre värd, inte mindre verklig, men mer betydelsefull. om jag lyckas förvalta den på rätt sätt. detta vill jag lära mig. 

och mitt första mål är att inte acceptera dumma blondiner utan istället fråga dem om de kvalitéer de besitter, den kamp som gjort dem till vilka de är. vi har alla en kamp med oss. vi kan alla vinna den.

"du fick min kärlek, men den har brunnit ut, du tog för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut"

Yoga med 7-åriga hockeypojkar och stela medelåldersmän.

Helt sur går jag hemifrån klockan kvart över fem. Jag har sovit mardrömmar, sugit på att plugga, haft ångest hela dagen och har redigt ont i nacken. Jag får dessutom inte dansa min klass eftersom jag vikarierar i en gymnastikgrupp, vilket känns lite bittert när jag äntligen är frisk efter fyra veckor. Halvtimmen innan jag går hemifrån måste jag lägga mig på sängen, stänga av alla ljud och alla lampor, allt, för det börjar krypa sig inpå. Den där känslan när allt är för mycket och världen attackerar från alla håll. Då hjälper bara mörker och tystnad.

Framme vid hallen väller det in små pojkar och medelåldersmän. Jag funderar på om jag tagit fel på dagen. Men nej, det är bara tiden jag tagit fel på.

Pappan/tränaren i dörren med en Djurgårdsoutfit av shorts och tröja, med en hejdundrande kagge och en rinnande snus under läppen inbjuder mig, efter vi insett mitt misstag, till att delta på deras timme. De ska nämligen ha yoga, ett hockeylag med 7-åriga pojkar  och deras föräldrar. Hahaha. Kan man ju inte missa.

Så jag står i hallen bakom alla barn och ser yogainstruktören ta ett djupt andetag. 

Hon visar barnen hur man ska lägga sig i "barnens position" i yogan när man känner att man inte klarar av en övning, för att förbli i lugnet och koncentrationen. Sedan ska vi börja.

-vi börjar med att lyfta armarna så här, säger hon och lyfter dem längs med kroppen upp över huvudet.

Och vad händer inte då? Jo, barn nummer ett lägger sig i barnens position. Det vart visst lite för mycket för honom.

Och resten kan ni väl se framför er. Massa barn som druttar upp och ner ur barnens position, hoppar upp när något nytt händer och ser spännande ut, faller ihop och lägger sig ner när det blir jobbigt. Kidsen i shorts och stora hockeytröjor, papporna som gemensamt har en rejäl mage och jeans (föruom tränaren med djurgårdsshorts). Tillsammans står vi alla i "downdog" förutom de pojkar som just då ligger i "barnens position", tillsammans ska vi ta tillfället i akt att lära känna våra kroppar, som instruktören så fint säger. Jag undrar vad barnen tänker på. Sen det gudomligt härliga när tränaren i djurgårdsoutfiten går till bänken, bakar en rejäl prilla av lössnusen som läggs under läppen och sedan går tillbaka ut på golvet, barfota, och böjer sig ner igen. Inte en hand som når golvet, inte ens med böjda ben.

Ja detta var sannerligen en stund som var guld värd, min timme med 10 stycken hockeykillar och deras fetlagda fäder. Vem kunde anat det när jag lämnade mitt hem en timme tidigare? Jag kan inte sluta le.

Sen träningen jag åkte dit för att hålla också. Inte alls illa, riktigt riktigt bra faktiskt. Jag har i alla fall gjort någonting bra idag.

in a relationship, and it´s complicated

relationshipen är med mig själv. och det är komplicerat.
jag har haft en veckas andrum, massa tid att vara glad, njuta och göra roliga saker. jag älskar tiden och njuter av den, vill aldrig att det ska försvinna. men ångest är knäppt och i mitt fall ganska förödande. ibland äger den mitt liv. jag har inget att säga till om.
jag vet inte varför den kommer tillbaka. vet bara att den gör det ibland. försöker jämt reda ut varför. situation? plats? tillstånd? händelse? nä inte den blekaste. vet bara att den kommer och krälar i halsen som ett djur med vässade klor, som ett monster som ska upp och ut ur bröstkorgen. kommer aldrig längre än till halsen. kanske hugger mot halspulsådern.
lika fort som den kommer försvinner glädjen. lika snabbt lusten och orken att fortsätta.
torsdag kväll. varför blev det svårt att andas. fredag fortsatt, sedan lördag och söndag. dagar fyllda av grymma saker att göra.
jag vill inte. jag faller ihop. jag vill vara fri. jag vill andas och sova och skratta. kan man inte få skratta.