Självmord på tbanan. Önskar det vore jag.

Att slå och sen säga förlåt

Jag fattade först inte varför jag blev så oerhört ledsen. Varför den där bekanta äckliga känslan kröp in i magen och höll ett järngrepp. Tårarna har rullat hela dagen.
Sedan minns jag att det var såhär det var varje dag tillsammans med dig. Att du kunde få för dig något. Bestämma dig för att någonting jag gjort var fel. Jag förstod oftast inte alls vad det var. Ibland fattade jag att jag betalade för den där trötta blicken eller irriterade kommentaren. Men oftast fattade jag inte alls.
Jag brukade våndas över allt jag kanske skulle kunna ha gjort. Jag brukade tänka att någonting var det ju fel på mig eftersom du ständigt lackade ur och sa just det. "det är något fel på dej". Idag var det någonting fel på mig igen. Jag hade ingen aning om vad det var, men något hade jag gjort. Och två år av mitt liv berättar för mig att resultatet av ett sådant misstag var någon form av bestraffning. Bestraffning med psykiska eller fysiska slag, olidliga timmar med outtröttliga argumentationer och ett konstant nedtryckande av den jag var. Tills jag tillslut tillstod att det nog var fel på mig ändå. Och bad om ursäkt för den där saken jag fortfarande inte visste att jag hade gjort.
Idag var känslan där igen och det var faktiskt länge sen jag haft så oerhört ont i kroppen och hjärtat. Längesen jag inte kunnat stoppa mina tårar på flera timmar.
Du brukade slå och släpa och trycka tills jag inte kunde andas. Sedan sa du förlåt.
Idag var det minnena som reagerade. Jag som försvann och började tvivla på om jag någonsin kunde vara tillräckligt bra för den här världen. Eller borde jag inte vara i den?
Jag stannar upp och stannar kvar. Gråten i halsen och de söndersvullna ögonen. Jag är tacksam att du inte funnits i mitt liv på snart 3 år.