även om det inte skulle vara...

...så är det fint medan det är här.


fint att du ger mig en puss när jag kommer till dig.
att du berättar för den okända om vilka vi är.
att du sätter på radion så att jag kan sova och att du aldrig vrider på dig i sängen utan alltid ligger kvar på höger axel.

även om det inte är mer, så är det nu, och just nu känns det oerhört fint.

Men utanpå -panikångest

Men utanpå (Bikt)

http://soundcloud.com/saft-stockholm/men-utanp-bikt

jag har utvecklat ett nytt symtom. det kallas panikångest.
eller ja, förmodligen har jag haft det länge, men inte på samma sätt som nu. det är inte en smygande tryckande känsla som långsamt invaderar. det är ett slag i magen. ett illamående och en plötslig kramp i luftstrupen som gör att man inte får luft. och hur mycket man än drar i huden för att befria luftvägarna kommer ingen luft ner. hur lugnt man än andas kommer paniken inte att lägga sig. hur snällt man än talar med mig kommer det inte att vara över förrän tårarna rinner över och jag slutar kämpa emot. jag måste ge in för smärtan.
och det kommer inte att komma när det funkar för mig, som den vanliga ångesten som kan komma när man tänker och känner eller oroar sig. den här roar sig med att komma när det funkar som sämst. som på väg till en intervju. eller på tunnelbanan på väg hem från skolan. eller på en tävling med gymnastiken. eller som idag, på väg till psykologen. där väntrummet krympte och vore det inte för yrseln skulle jag sprungit därifrån utan att tveka. men benen bar mig ingenstans.
när man kämpat för att hämta andan ett tag blir allt man ser otydligt. det blir dubbelt, trippelt och sedan grått. och huvudet slutar att fungera, det är som att alla knappar slås av. kvar är bara ett skal. kroppen finns kvar. larmet har gjort så att allt övrigt som är jag har lämnat tillvaron. och sedan blir ögonen sömniga. hela min varelse vill lämna min kropp. förutom jag. jag vill vara kvar och inte alls befinna mig i denna panik. jag vill vara trygg.


jag lever närmre mitt förflutna än någonsin innan. så säger hon, och hon är så smart att jag vågar lita på hennes ord.
jag lever med minnen av dig som gjorde illa. jag lever med känslan av att det händer varje dag. jag letar mig genom mitt förflutna och försöker hitta hem till mitt nu.
när det slår i magen och luften tar slut är det som att jag förlorar makten och du vinner den åter igen. och åter igen kan jag inget annat göra än välja att stå ut med smärtan.