nyttår

förra året skrev jag såhär i mina notes:

En anteckning om svunna tider

on Friday, December 31, 2010 at 1:14am

Jag har hållit förra årets löften, underbart. För detta år vill jag tacka: Mamma och pappa och mina 3 bröder,Den snygga djn på Mommas,tre uberfina hermestränare som vallfärdade till oss, och såklart mina gamla kollegor i SOL som ihärdigt stretar vidare med mig, Mimmi och Anna för dans och flört, Johanna och Katja för nya (glada) julupplevelser, Sandra och Inez för god underhållning till vardags, Per Palmgren för att jag blivit lite smartare, Sofie för alla kramar, Ivan för kärleken, mig själv för mitt nyfunna mod och Gud för livet. Slut.

Och detta år?
Detta år har varit ovanligt tufft och ovanligt... hmmm... jag vet inte. Ovanligt år.
Jag har känt fantastiskt mycket saker. Och jag har känt det mesta av dem ensam. Jag har genomlevt och överlevt (!!) en ordentlig depression och utvecklat en alldeles speciell gåva kallad panikångest. På ett sätt som jag aldrig haft den förut. Det är ett helvete.
Jag har fattat jobbiga beslut för min framtid snarare än min nutid, däribland och kanske högst av allt gällande gymnastiken. men som jag trodde har detta också visat sig vara väldigt bra för mig. Och jag njuter mer av den tid jag är i hallen numera.
Jag har återfallit i gamla beteenden och även, vilket aldrig hänt förut, vid ett tillfälle ångrat dessa. Vilket jag ser som ett framsteg.
Jag har misslyckats med skolan och tvingats jobba ikapp och sedan har jag också lyckats med detta. Jag har bestämt mig för att aldrig nöja mig med mindre än jag verkligen vill ha vilket (HAHAHAHA) typ har resulterat i 3/4-delars liggfritt år. Vilket inte är okej, men anledningen är okej.
Jag har träffat min framtida fru (fast hon vet inte om det än) och jag ger det några år till innan jag slår till på riktigt. Jag har blivit tryggare och vuxnare och mer kär i min aldrig slocknande barnsliga sida. Jag har börjat prata med någon ny som jag aldrig trodde att jag skulle göra, och jag känner stort förtroende för denna kvinna.
Jag har svårt för att klaga på min tillvaro då jag för alltid kommer att minnas hur det var förr, och vet att det aldrig kan bli lika illa igen. Jag kämpar för att göra upp med mitt förflutna. För detta år vill jag främst tacka migsjälv.

Saker jag lovade mig själv sist:
*jag ska bli klokare
*jag ska bli en bättre tränare och se varje individ
*jag ska prioritera rätt saker
-har jag lyckats bra med tycker jag. även om jag kanske inte blivit jättemycket klokare.

I nästa år ska jag andas. och trassla ut mig själv. Jag ska börja på mitt nya jobb, och jag ska köpa en bil. Jag ska lära mig nya saker, och jag hoppas att livet ska kännas lättare. Jag ska resa till Berlin och dansa och studera. Jag ska ha mina första patienter och jag ska..

jag är rädd. jag vill inte ha ett nytt år, jag längtar bort härifrån.

-

att säga att man inte orkar mer är en underdrift. jag orkar inte mer.

long time no words

det gick två veckor bloggen förblev blank. jag vet inte varför. har inte haft något att förmedla.
jag har fått ett jobb. och jag har snart gått ut årskurs 2,5. jag är slut och hoppfull. terapi är sjukligt svår och jag måste hålla igen för att inte brista ut i ett fulgråt varenda vecka. inuti, när jag pratar, är det som feta köttsår. så jag är mest tyst. jobbar med acceptans och att vandra framåt tills jag orkar blicka bakåt.
såg dansföreställning av brorsan i fredags, var ute och åt middag med han och kompagni, samt mim&anna mina fina. imorse firade vi bror 2 och åt tårta med family plus extended family. vi hade juluppvisning med solflickorna och jag pysslade inför julavslutningen imorgon. sen är det två lektioner kvar i skolan och sedan lov. Loooooov.
jag planerar en resa till berlin i feb med fina lena. jag planerar  ett sparande inför kommande år. jag planerar en framtid.
det är jul snart och julen är väldigt krävande för mig. så får att bespara mig en del av ångesten tänkte jag förflytta fokuset från mig till andra. därav kom idén om en insamling av kläder med dylikt från folk runtom i stockholm. folk som behöver är viktigare än min ångest. denna jul iallafall.
ofta känns det som man är tillbaka på ruta ett men just nu är jag ganska säker på att jag inte är kvar dör längre, utan faktiskt har gått litegranna framåt.

sömn gymnastik och dans

Det var helg och jag var trött. Först var det onsdag som bestod av skola och gymnastik, sedan var det torsdag. Torsdag var ultraljudsdag på skolan, och jag har officiellt blivit lite smartare pga nyförvärvad kunskap. En behandling hos min kiro på kliniken och sedan bangade jag kvällens träning. Och chillade.
Det var helg och jag var trött. Jag dansade på fredagskvällen och sov som vanligt inte. Jag höll mig vaken under dagarna för att kunna somna på kvällen men det funkade inte heller. Idag gav jag upp och däckade utmattad på soffan klockan 17. vaknade inte ens när det poppades popcorn i samma rum. trött.
Dansen var sjukt svår. Min hjärna var inte med och min kropp var verkligen inte med. Gamla kravanalyser började poppa upp. Jag hatar att vara dålig. Jag försökte bara tänka på att ha kul. Och släppa resten av skiten. Det vart roligare.
Lördagen var hemma fast jag borde jobbat. Men jag kunde inte sova så jag kunde inte tänka.
Söndagen var gymnastikdag då de grymma tjejerna tagit sig till final i JSM. Det var väldigt roligt att se och jag är glad att de börjar närma sig de resultat de förtjänar. Allt det bästa <3

Någon på tv borde komma på att om en kanal sänder bra tv på helgen så kommer den kanalen att få massor av tittare. För precis allt som går på tv på helgen suger.
Imorgon är det måndag. Måndag = dans. Jag längtar.

Fredagsklass i modernt. Att inte vara med mentalt. Puss

solskensanus

tjohooo rekord, har varit i skolan i 2 timmar idag! sen att jag började gråta när jag kom dit är en annan sak. vet inte vad grejen är, men jag fixar inte att vara där för tillfället. det känns så sjukt ensamt.
sedan då-  jo jävligt bråttom till dansen som var grymt skön idag, modern klass,  men galet svår mot slutet. jag hade visst glömt hela kombon vi körde förra veckan... det är för mycket i min hjärna just nu- det är därför den står still.
hemma och min roomie var tillbaka från sin resa, gjorde mitt träningspass på vardagsrumsgolvet medan hon flinade åt mig (och vid ett tillfälle sa till mig att köra vidare när jag var på vippen att ge upp. TACK!!!) gjorde fiskgryta och belönades SOM ALLTID med dagens avsnitt av Biggest Loser. Datorn hakade upp sig precis när det var en bild på Jillian så jag bara satt och log och var inte ens sur för att min dator e störd för en gångs skull.
Nu är jag slut och ska lägga mig och lyssna på ännu en dokumentär -min nya metod för att slippa  ångestvridabort halva natten.

Ajuste sen  har jag varit förbannad idag. Förbannad för att människor är så sjukt fega. Att folk inte vågar prata om saker som är jobbiga, som om man hade pest bara för att man har det svårt. Det smittar inte, jag svär. Det skadar ingen att fråga två gånger hur det egentligen är, jag svär. Det är inte farligt med ord, jag lovar mannen. Det är bara ord. Folk är så feeeeeega. Jag föraktar fegt.
Så alla kan ta sina jävla fejkaäckelliv och stoppa upp någonstans eftersom solen ändå tydligen alltid skiner i anus. puss.


från klassen idag. inte så bra filmning men härlig känsla. jag är lycklig nu.

modern jazz class

ska börja blogga lite mer dans tror jag. för att peppa och peppas.
idag var det modern jazz med bästa läraren (jaaa men jag vågar inte skriva hennes namn för hon kanske inte gillar om jag lägger upp filmer. vet inte hur man ska göra)(kanske borde fråga. duuuhhhuuu)
typ 1 timmes uppvärmning, teknik, styrka (aj lav) sen tio minuters diagonaler (snurr snurr snurr) sen en kvart av denna kombo. enjoy. in the end my head was a mess. aj lav.

tyst

jag vet inte vad jag ska skriva. jag aktar mig för att ropa varg innan vargen verkligen kommer.
det är svårt just nu. det är så mycket som är.

as strong as you are, i´m watching you breathing, for the last time.
but when it is quiet, i know what it means and, i´ll carry you home.

mod

det finns hundratals likadana filmer upplagda av unga tjejer. alla vill ha någon att dela bördor med.

Tjena blooooggen

eftersom jag igår kunde dansa min första klass efter alla dessa veckors sjuka känner jag mig numera lite mer som mig själv igen. jag glömmer bort hur oense jag varit med min kropp och tackar och bockar för att den  kan dansa åt mig. tack kroppen.

efter helgens tävling med brudarna känner jag mig pepp på träning! de är så grymma och kommer ännu grymmare bli till våren, vi ska bara kötta med styrka, lite tekniska skills och nya motiverande grejjer i friståendet. på våren ja ba " jag ska inte vara tränare i höst jag vill göra annat" på sommarens planeringsmöte ba " det verkar som om du behöver vara i hallen en gång varannan vecka kan du leva med det - ja såklart allt för tjejerna" på hösten ba " men hallå är det inte träning snart livet är tråkigt utan att ha några asses att puscha."

när de trycker på mina knappar hatar jag det men en dag som denna kan man inte annat än älska. älska tystnaden under den sista stretchen för att de är så inihelveteströtta. aj löv. 

jag voppar min egen ass också med hjälp av jillian, det gör ont det gör ont det gör ont, men allt för denna vackra gudinna.

ja men jag har sökt en del jobb också så jag är ju inte tillbaka på square uno, bara att jag inte fått nåt än. det är soft, eftersom jag inte går till skolan utan mest pluggar mig tokig hemma inför varenda vareviga konstant återkommande tenta så känns det nästan som att livet håller på att falla på plats. men på riktigt, jag har skrivit typ 7 tentor på tre månader, min hjärna är inte med längre... 

åker förmodligen till berlin i feb med bästaste bästaste L, vaddå kan man träffa koola människor fortfarande det hade inte jag fattat med jo det kan man visst. 

och eftersom jag inte går till skolan och snart har missat alla föreläsningar i ämnet radiologi så kan man ju 1. lista ut att jag inte ska bli radiolog och 2. lista ut att jag är jävligt smart eftersom jag får sova på förmiddagen när jag inte kan sova på natten. eller till 10 iallafall. där försöker jag hålla min gräns.

aaa men nu då? jo idag känns det som jag är en fjortis som skriver en fjortisblogg och inte kan skriva hela sammanhängande meningar med radbrott eller kloka betoningar men Whattafuck vem fan bryr sig när jag är död? det är roligare såhär.

imorgon ska jag skapa, dansa och träna, massera och planera. idag är en bra dag.

hejrå bloogggeeeeen.


aaa men förresten idag har jag på mig alluminiumjeans med beachblondasneakers en hajchapparalltröja och mina asläckra bambinojuveler. asså fett fult men ajja heeejrå puuuuuuuuss

Vård av självskadare på rättspsyk!!!

www.rattspsyk.wordpress.com
Mycket kloka modiga tjejer som gör mycket viktigt arbete. LÄS!
Har följt Sofia Åkerman genom alla år från dagen jag läste hennes första bok "Zebraflickan".
Hon äger en plats i mitt hjärta i topplistan över världens modigaste och mest inspirerande kvinnor.

Det som händer på natten

Tomt på inlägg när stressen är total. En dag i taget är för lite, det får bli en halv dag. Ett halvt andetag.

Mardrömmarna har återkommit. Jag somnar tillslut men vaknar med krampen i bröstet i genomblöta kläder. Virar handdukar om kroppen när jag sover som sedan måste hängas på tork och tvättas efter en natt.  På morgonen är uppgivenhetskänslan där. På kvällen är tröttheten total men jag kan inte somna. Jag måste skydda  mig själv från det som händer på natten. Jag önskar att någon kunde skydda mig från det som händer på natten.

att besitta mod

jag vet inte om jag skulle kalla mig modig. jag kravlar mig igenom mörker, men vågar inte säga sakerna som skulle ge mig ljuset. jag vågar inte nämna utan bryter ner, ihop, ofrivilligt rullar tårar och jag kan inte vara kvar. jag är inte kvar, utan alla knappar slås om, alla sinnen stängs av, all tankar paralyseras.

jag konstaterar att jag har överlevt. det gör mig tacksam.

jag förbannar alla som motverkar kvinnans frihet. alla som skär sönder underliv och köper tjänster. det handlar om 6000 flickebarn som varje dag blir sönderskurna. det övriga utnyttjandet av kvinnor kan nog inte skrivas i siffror.

jag blir arg när tjejerna jag ser låtsas vara mindre än de egentligen är. låter sig själva ses som dumma, efterblivna frågeteckensbrudar, jag avskyr mig själv när jag köper deras spel och bildar mig uppfattningar utifrån dem. jag är så puckad ibland.

man måste ha tålamod med mig.

jag ser inte mig själv som en överlevare. men igår, när jag såg alla kryssen jag satt på pappret med mina symtom, brakade fördämningen loss. jag är trött på att överleva. nu vill jag bara leva.

"så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest, när man släcker en annan".

Så vi utforskar vidare bland de diagnostiska kriterierna men jag vet redan vad svaret kommer att bli. diagnosen som gavs mig när jag var 4 år gammal och lever kvar tjugofyra år senare.

kan jag tydligare förklara hur gärna jag vill bli fri?

Men om man vill bli fri, behöver man lita på. jag litar inte på någon.

många kvällar när jag sitter vill jag bara skrika och välta och slå omkull alltihop så det yttre kunde spegla min insida. insidaut. hjälp mig i min kamp. jag ber.

jag påminns om alla andra kvinnors kamp och känner att min inte är mindre värd, inte mindre verklig, men mer betydelsefull. om jag lyckas förvalta den på rätt sätt. detta vill jag lära mig. 

och mitt första mål är att inte acceptera dumma blondiner utan istället fråga dem om de kvalitéer de besitter, den kamp som gjort dem till vilka de är. vi har alla en kamp med oss. vi kan alla vinna den.

"du fick min kärlek, men den har brunnit ut, du tog för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut"

Yoga med 7-åriga hockeypojkar och stela medelåldersmän.

Helt sur går jag hemifrån klockan kvart över fem. Jag har sovit mardrömmar, sugit på att plugga, haft ångest hela dagen och har redigt ont i nacken. Jag får dessutom inte dansa min klass eftersom jag vikarierar i en gymnastikgrupp, vilket känns lite bittert när jag äntligen är frisk efter fyra veckor. Halvtimmen innan jag går hemifrån måste jag lägga mig på sängen, stänga av alla ljud och alla lampor, allt, för det börjar krypa sig inpå. Den där känslan när allt är för mycket och världen attackerar från alla håll. Då hjälper bara mörker och tystnad.

Framme vid hallen väller det in små pojkar och medelåldersmän. Jag funderar på om jag tagit fel på dagen. Men nej, det är bara tiden jag tagit fel på.

Pappan/tränaren i dörren med en Djurgårdsoutfit av shorts och tröja, med en hejdundrande kagge och en rinnande snus under läppen inbjuder mig, efter vi insett mitt misstag, till att delta på deras timme. De ska nämligen ha yoga, ett hockeylag med 7-åriga pojkar  och deras föräldrar. Hahaha. Kan man ju inte missa.

Så jag står i hallen bakom alla barn och ser yogainstruktören ta ett djupt andetag. 

Hon visar barnen hur man ska lägga sig i "barnens position" i yogan när man känner att man inte klarar av en övning, för att förbli i lugnet och koncentrationen. Sedan ska vi börja.

-vi börjar med att lyfta armarna så här, säger hon och lyfter dem längs med kroppen upp över huvudet.

Och vad händer inte då? Jo, barn nummer ett lägger sig i barnens position. Det vart visst lite för mycket för honom.

Och resten kan ni väl se framför er. Massa barn som druttar upp och ner ur barnens position, hoppar upp när något nytt händer och ser spännande ut, faller ihop och lägger sig ner när det blir jobbigt. Kidsen i shorts och stora hockeytröjor, papporna som gemensamt har en rejäl mage och jeans (föruom tränaren med djurgårdsshorts). Tillsammans står vi alla i "downdog" förutom de pojkar som just då ligger i "barnens position", tillsammans ska vi ta tillfället i akt att lära känna våra kroppar, som instruktören så fint säger. Jag undrar vad barnen tänker på. Sen det gudomligt härliga när tränaren i djurgårdsoutfiten går till bänken, bakar en rejäl prilla av lössnusen som läggs under läppen och sedan går tillbaka ut på golvet, barfota, och böjer sig ner igen. Inte en hand som når golvet, inte ens med böjda ben.

Ja detta var sannerligen en stund som var guld värd, min timme med 10 stycken hockeykillar och deras fetlagda fäder. Vem kunde anat det när jag lämnade mitt hem en timme tidigare? Jag kan inte sluta le.

Sen träningen jag åkte dit för att hålla också. Inte alls illa, riktigt riktigt bra faktiskt. Jag har i alla fall gjort någonting bra idag.

in a relationship, and it´s complicated

relationshipen är med mig själv. och det är komplicerat.
jag har haft en veckas andrum, massa tid att vara glad, njuta och göra roliga saker. jag älskar tiden och njuter av den, vill aldrig att det ska försvinna. men ångest är knäppt och i mitt fall ganska förödande. ibland äger den mitt liv. jag har inget att säga till om.
jag vet inte varför den kommer tillbaka. vet bara att den gör det ibland. försöker jämt reda ut varför. situation? plats? tillstånd? händelse? nä inte den blekaste. vet bara att den kommer och krälar i halsen som ett djur med vässade klor, som ett monster som ska upp och ut ur bröstkorgen. kommer aldrig längre än till halsen. kanske hugger mot halspulsådern.
lika fort som den kommer försvinner glädjen. lika snabbt lusten och orken att fortsätta.
torsdag kväll. varför blev det svårt att andas. fredag fortsatt, sedan lördag och söndag. dagar fyllda av grymma saker att göra.
jag vill inte. jag faller ihop. jag vill vara fri. jag vill andas och sova och skratta. kan man inte få skratta.

feeling like roadkill

saker man gör under en dag. som idag då.

studerar. alldeles för lite.

masserar en rygg och diskuterar livet.

sanningen om attraktionen -att man alltid får gensvar utefter vad man sänder ut. jag formar min framtid och människorna i den. och jag måste lära mig varför jag gör som jag gör. 

temat var min förmåga att suga till mig upptagna (läs: in a relationship) folk med en ganska bad attitude (läs: idiot eller förvirrad) som bara ger en sak (läs: mellan raderna). okey. så vad är problemet? Jo, problemet är att det är the story of my life, och jag är lite trött på storyn. att ligga men inte ha. eller som N uttryckte det, to keep yourself safe, because you already know the ending of the story. 

aaa och det gör jag ju. jag tror att jag har koll, är stark och går säker från skada när jag vet vilka förutsättningarna är. ändå känner jag mig nästan körd.

antagligen för att man inte ska inbilla sig att man kan styra sitt hjärta. det hjärtat känner, känner det.

så jag gör mina val baserat på vilken outcome jag vill ha. med det utgångsläget kan man dra följande slutsats: jag vill ha men inte älska. för jag är rädd för det. särskilt efter e är jag sjukt rädd för det.

varför sitter man som med ett cyklop som bara ser de odugliga människorna när där bredvid sitter säkert fem stycken helt funktionsdugliga. vad är grejen med att attraheras av det som utan tvekan kommer leda till smärta och dysfunktion. och göra det om och om igen?

jag vet inte. jag vet bara att det gör mig frustrerad. och att jag ska träna på att ta av mig cyklopet och i varje fall se mig omkring efter något mindre dödsdömt, om jag nu vill se mig om alls. det är så inte hett (i längden) med skeva människor. amen.

YYYYYTLIGT

Min långvariga sjukdom skapar inside -och utsideångest.
Utsideångest -min mage blir sladdrig när jag bara häckar hela dagarna.
Insideångest -mitt hjärta blir oroligt när jag inte får dansa.
Av dessa två anledningar behöver jag bli frisk, men min kropp verkar inte hålla med. Jag tappar hoppet. Men det är löjligt. Inget att tappa hoppet över. En vanlig sjukperiod. På riktigt. Folk dör i krig i världen.

Men nu har jag fått ur mig det iaf. En av fördelarna med att ha en blogg. Det räknas som att man har pratat om det när man har skrivit om det. Och man blir ju inte sjukare än sina hemligheter :)

Idag har jag lekt rik på NK. Jaha, en sjal för 2980 kr, inte illa. Den var fin.
Sen har mitt massagebord anlänt.
Och juste jag har skrivit en tenta. Det gick ju vägen.

spola mig inte framåt

Att löven ändrar färg. Ingenting nytt, alltid lika värt att beskåda. När axlarna sjunker in i kroppen och andetag fyller lungor med kylig morgonluft. Jag älskar det.
Dagarna som flyter in i varandra, formar det som ska vara mitt liv men som känns som en film, vi kan spola framåt men inte bakåt.
Spola mig inte framåt längre för då missar vi det som är nu. Hur långtråkig filmen än är.
Musik söker sig till mina öron som söker sig till mitt huvud som söker rörelser i min kropp. Det slutar aldrig gå denna vägen. Hur mycket jag än försöker avleda nervsignalerna.
Att längta efter dig, skrämmas av dig, sluta andas av dig. Att längta efter dig.
När min tid är över, kommer du att se mig då?

zzzz

sjuksjukfrisksjuksjuk sjuk
jag är uttråkad. mitt immunförsvar suger. jag är sjuk igen, det är tråååååkigt.
tittar på teenmom och längtar efter pizza.
jag behöver lite spänning i livet. kan någon fixa?

highwayblues

Bland det bästa jag vet är att sitta i en bil och åka på motorvägen när det är mörkt ute.
Det är faktiskt ett av de få minnen jag har med mig från barndomen, ett sånt där tryggt minne som sitter i och kommer tillbaka med full kraft när det återupplevs. Att sitta bredvid pappa i bilen när vi åker på motorvägarna, när alla andra sover. Du och jag och världen.
Igår körde jag hem från Katja vid elva, men när jag var framme vid min avfart ville jag inte svänga av. Jag ville bara fortsätta ut i mörkret. Det är underbart.

Kanske borde bli långtradarchaffis?

Helgen har tillbringats bakom ett domarbord. Och med familjen Katja. Idag är jag trött. Så trött att jag gråter.
Jag tar några djupa andetag inför morgondagen. Jag längtar tillbaks till motorvägen.

tarzan och träning

Idag sov jag. Sedan tittade jag på AG-träningen för att hämta övningar till spånargruppen. Men AGn hade styrketester. De var sjukt starka. Och viga. Så nu har jag idéer kring det istället. Sedan stekte jag potatis, letade efter en massagebänk, tittade på idol och åt godis. Nu är dagen slut.

DAGENS NERV: N. thoracodorsalis (C6-8) INN: m. latissimus dorsi.

latissimus är den där muskeln som får folk att se så breda ut över ryggen. Tarzan är ett bra exempel på en sådan person. Jag ska nog köpa gymkort igen.

muskel och nerv

Kliniktjänstgöringen gör mig gott. Jag känner mig mer motiverad än på länge att göra allt jag kan för att förstå så mycket det bara går. Ljuset i slutet av denna mörka äckliga tentatunnel är ju nästa år då jag ska upp på kliniken, och då måste jag kunna allt det där som jag lärt mig. Som jag ändå inte kan än.
Jag känner mig osmart men sjukt nyfiken. Jag vill framför allt lära mig mer och det är första gången NÅGONSIN som jag frågar en klasskompis om vi ska stanna kvar i skolan och träna teknik någon gång. För jag avskyr skolan. Inte det jag lär mig, det älskar jag. Men miljön. Jag bara vill inte dit. Det är en kamp vardenda gång.
Men nu, efter tre dagars tjänstgöring (och några till nästa vecka YEAH) känns det som att jag på riktigt fattar varför jag gör det jag gör och kan acceptera de ändlösa kurserna i biokemi, invärtesmedicin, infektionsmedicin, mikrobiologi osv bara för att nämna typ en bråkdel. Idag var jag med på ett nybesök och det gick undan, HerreGGUU, hur ska jag klara av detta? Att själv se till att få med alla delar, undvika alla differentialdiagnoser, och sedan också hjälpa folk?!?
Jag är taggad och framförallt känner jag mig utmanad, något som brukar vara fullkomligt nödvändigt för att jag ska ta tag i saker.

Jaha mer då. HAHA. Jag har gått i fällan och ställt upp som vik på gympan. Visserligen bara 5 gånger och för finaste tjejerna (förutom mina då) men fail. Men ofail ändå. Det kommer bli grymt. :) Jag ska whip some ass.

DAGENS NERV: N. Musculocutaneus (C5-C6) Inn: m. choracobrachialis, barcialis och biceps brachii.
(Får se hur länge min nya inspiration håller i sig.)

---

Jag är sjuk = jag har tråkigt. Ont överallt. Men sånt kanske man inte behöver skriva om.

Har slötittat på BRIDESMAIDES, som för övrigt faktiskt var najs. Har försökt vila så jag ska vara bättre imorgon, men just nu känns det bara sämre. På onsdag MÅSTE jag vara frisk.

Det händer inget kul mannen. Inget värt att slösa bokstäver på. YAoo.

lost and found

fantastiska möten och förtvivlade tårar. andas, skratta, längta, gråta.

gårdagskvällen började med drink och skitsnack. sedan mat som smakade som om jag aldrig ätit förut.
sedan singelsläpp av två vackra modiga och starka kvinnor som JAG har turen att ha i mitt liv (den ena mer och den andra mindre). Men ändå.
En tur till M.L. vid 1-snåret. En resa hemåt A för en flaska champagne. Efterfesten som slutade innan den ens hade börjat. Hehehe.
Förtjusning, Vibration. Skönt att känna att man lever.
Så kommer man hem och tårarna bara faller. Det är mycket saker som gör mig väldigt ledsen just nu. Och jag ska försöka låta mig själv vara.

På M.L. inatt träffade jag även en av mina mest älskade gymnasiekompisar C. C var min styrka, mina ord och min dans. vi gjorde alla våra stycken tillsammans. vi kunde inte tänka oss dansen utan varandra. Våra tankar flätades ihop, som innan de ens var uttalade.
Fan T, säger hon. Vi var ju små. Och ändå jävligt duktiga.
Jag gråter där också, på klubben där vi är, det rinner tårar nerför kinden när jag får hålla om henne, får veta att hon andas och talar och tänker på mig. Du var så älskad och jag vet inte varför vi tappade bort varandra. Eller jo det vet jag, för att det kunde bli bättre igen.
Jag vet inte var min roll är i skapandet. jag vet inte vad jag kan tänka mig att göra igen. Men inatt vaknade scener upp igen, minnen av det som var och tankar på vad som skulle kunna bli. Bara jag är ansvarig för att skapa min framtid.
Du är min källa. Hon sa det då, för alla de där åren sedan, och sa det nu igen.

Och du C kommer alltid att vara mitt mod.

FlickaLilla

Jag dricker te. Kvällsro heter det och kanske kan det ge míg kvällsro. Jag behöver lära mig att somna.
Dagarna har varit skogspromenader och träningar med tjejerna. Som är sjukligt roligt för tillfället och typ den enda platsen där jag känner mig som den jag är. Överallt annars är jag en sämre version av mig själv.
För några dagar sedan en kväll var kaoset totalt. Nu är det förbi och lugnare igen. Jag andas in och njuter.

House är förövrigt en av de bästa serierna ever.

Jaha men intressanta saker då?
Mjjaaaaaa... intressant är inte direkt en synonym till statusen på mitt liv just nu.

Var på brorsans föreställning i tisdags vilken var väldigt bra. Har lagt in en förfrågan om ett stycke med koreograferad "five six seven eight" dans, men han har avböjt. På lördag ska jag gå och se Cullberg dansa hans verk på Kulturhuset. Domino mannen.

Förväxlade idag ord på träningen och försökte lära tjejerna släppa muskelkraften och låta graviditeten ta över.
Hahaha eller inte.

Jag känner mig fantastiskt o-rolig för tillfället. Jag brukar ändå kunna skratta gott åt mina egna skämt men de verkar ligga i dvala i någon gammal kajuta någonstans. Det är lite långtråkigt för egen del eftersom min humor annars förgyller min vardag.

Imorgon då? Jo då är det dags för afterwork med IIESkompanjonerna (JEAYJJJ). Sedan är det releasefest för Nattas singel, och jag ska där träffa en massa fina människor.

Jag tror att min katt har skaffat sig en flick/pojkvän. Han är typ hemma i fem minuter om dagen för att fylla på förrådet. Och ibland tycker jag mig höra ett simultant jamande där ute. Han verkar iaf väldigt förtjust i något. Jag är glad för hans skull.

Slut

Mängden tårar man kan gråta över en dag. Över en sak. I ett liv.
Hur ont det gör och hur det aldrig slutar smärta.
Hur hopplöshet väcker en på morgonen och oron söver en om natten.
Att inte orka mer. Att förklara den känslan. Att gå vidare och alltid alltid alltid hinnas ikapp av det förflutna. Slagen i knävecken, knän som skrapas upp mot asfalten.
Att ha en kropp som är styrd av rädsla. Som kommer att göra allt för att beskydda en från ont. Till och med självdö.

Helghelg

Det har gått en hel helg. Jag har varit på ståupp- roligt, och träffat nya människor -roligt, däribland en mkt söt :) -roligt. Hängt med Natta -skoj, fixat ryggar -spännande. Druckit öl -gott.
Haft huvudvärk. SOOOOOOOOVIT.





Idag hängde jag med bror och Fred + DD i skogen och plockade svamp.
Vi tittade på grisar och kossor och får.

Fixade några soppar, trumpeter och trattisar, åt lunch tillsammans hos mor och far och kom hem och dog av huvudvärken.
Försökte bota den genom att rensa bihålorna. Inte så skönt, och nu har det blivit sämre?

Huvudvärk i tre veckor, sa apotekstanten? Du måste söka vård.
Vården suger. Ingenting hjälper. Jag doppar mitt huvud i örtte istället.

applåd

igår var jag på behandling för min ihärdiga huvudvärk och det har faktiskt (pepparpeppar) blivit bättre. lite knakelibrak så blir ryggen rak.
har varit mattementor åt kära e några timmar idag, matte är ROOOOLIGT, inte för att jag har läst matte D men iaf delar ur den, sen kan man också låtsas att man är smart, det brukar de flesta gå på :)
haft tävling med tjejerna som är sjukt grymma, fast placeringen blev kass så var mentaliteten i toppklass, (onej allt typ rimmar idag) ja men jag är så äckligt (börjar fundera på om det är något mer fel på mig) stolt.
Idag är den andra (eller en och en halv -om man räknar från mitten av gårdagen då allting faktiskt startade) braiga dagen i rad. typ såhär hej jag kan garva och tycka saker är roliga dag. typ såhär hej jag har inte ångest som kommer överta min kropp så snart jag lämnar alla människor jag måste vara normal inför utom räckhåll dag.
En applåd för idag.

kanske

ilskan mynnade ut i havet, idag har jag legat i soffan med migrän för den 14e dagen i rad, funderar på hjärntumör.
jag har fått min synth att fungera och spelat melissa horn visor. bråkat med min katt sedan inatt klockan 4 och nu är han bannlyst från lägenheten tills han lär sig veta hut. eller tills jag ska gå och lägga mig.

jag gör mig oanträffbar för människor jag inte litar på, vilket blir typ nästan alla i hela världen med några få undantag. det betyder däremot inte att jag inte kan lita på folk, utan bara att jag inte vet om jag kan det. det är två helt skiljda saker, och ett återkommande hett topic i mitt liv.

med jämna mellanrum far tunnelbanan förbi utanför, det regnar lite då och då, jag går ut på baksidan och tittar på stjärnorna, och tiden går. i flera veckor nu har tiden gått. det blir kallare i luften och blötare i gräset, och ibland när jag sitter där ute i natten känns det som att jag är 18 igen och befinner mig precis på samma plats som då. dofterna är likadana, känslorna är likadana. jag inväntar stilla skiftningen mellan hopplöshet och tilltro. jag vet att den kommer. det gör den alltid.

jag är så trött så det skrämmer mig. så trött att jag varje dag vill försvinna. det skrämmer mig att oddsen för att orka fortsätta minskar med varje dag tröttheten håller sig kvar. man vill skrika efter hjälp men det finns faktiskt ingenting som någon kan göra. det är bara jag som måste göra det. ta en dag i taget. imorgon är luften kanske lättare att andas.

s.e.r.i.o.u.s.l.y

Jag är så jäääääääääääääääääääävvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvlllllllllllllllllllllllllllllllllaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa förbannad.

jag gnäller och sparkar på saker. går ut och märker att det regnar, blir ännu mer förbannad, drar mössan över öronen, röker en cigarett och inez skrattar åt mig. skrämmer iväg mina katter för jag är så jävla trött på deras gnäll. ni får mat, husrum, vatten och sjukvård gratis. SLUUUTA GNÄÄÄÄÄÄÄLL!

går till konsum för att köpa batterier till min fuckingjävlakuksynth som inte vill fungera och eftersom inez vill ha några mintolux köper jag världens fetaste påse, så det typ aldrig tar slut. 

jag dricker en colalight fast jag inte får (för det är inte colalightdag). och NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJjj för i helvete jag har inte PMS!

NU är det krig.

Alla otacksamma idioter kan ta sitt pick och pack och köra upp det. alla som inte uppskattar slitet andra människor lägger ner och bara gnäller kan göra en redig vurpa ut i ingentinget. faaaan vad slut jag är på allt gnäll, till och med mitt eget.

 alltså, livet är så sjukt orättvist och jag är less på att göra rätt. det blir ändå bara åt helvete med alltihop. jag ska börja knarka.

SORRY. i cannot text you with a drink in my hand, heay hey

rehabilitering

idag har jag gjort allt jag inte hade tid att göra.
jag sov tills pappa väckte mig med ett mobilsamtal vid 12.
jag åt frukost och tittade på tv.
jag läste en bok och somnade. jag vaknade och gick till affären.
vi hyrde en film och jag bakade scones. jag åt godis och tittade på water for elephants.

oooo vad jag behövde denna dag. igår var det konstant ångest, psykologsamtal och sedan på kvällen ännu mer ångest, till den grad att jag behövde röka en cigarett för att lugna mig. det händer sällan. somnade av medicinerna jag tagit lite extra av bara för att slippa ifrån. var totalt på bristningsgränsen. men sedan kom morgonen.

jag har bestämt mig för att lyssna på min kropp och dess tydliga signalering och skippa pluggandet inför den här tentan, och göra den en annan gång. och när jag bestämt mig för det släpper massor av press och ångest och jag kan börja andas igen.
så nu, de kommande dagarna, när jag egentligen ska plugga, ska jag bara göra saker jag tycker om.
idag har jag gjort som ovan, imorgon ska jag lyssna när min favoritartist sarah kelly spelar, en kvinna vars musik bokstavligen räddat mitt liv. ingen har på avstånd någonsin kunnat göra en så stor förändring i mitt liv som hon har gjort genom hennes musik.
första gången jag hörde henne spela bara satt jag helt tyst. jag köpte hennes skiva och edan skulle jag gå ut med mina vänner. vid 1-tiden tröttnade jag på att dansa med fulla människor och ville bara gå hem och lyssna på skivan (where the past meets today). lyssnade hela natten.
andra konserten grät jag mig igenom, för att hon berättade om sitt förflutna då hon bara ville dö.
tredje gången berättade hon om sitt förhållande med en man som slog henne igen och igen och igen. hon är så sjukt stark, och ofta tänker jag att om hon klarade att vända på det så klarar jag det också.
sedan ska jag träna dubbelvolter med mina kära gymnaster, och leka på tumblingen inför tävlingen på torsdag. och så ska jag, som jag sååå älskar, mörda dem med ett grymt styrkepass.
på måndag ska jag dansa dansa dansa och kanske åka och titta på när jefta repar med cullbergbaletten. och så ska jag hitta någon som kan hjälpa mig sätta upp mina fina tapeter. och jag ska inte glömma bort att bara göra saker jag vill göra.

Sarah Kelly, HOLD ON LOVE, tyvärr kass kvalité men den bästa låten EEEVVVVVEEEEERRRRR

What a Wonderful day

Idag är en såndär dag då jag skiter i att se mig för innan jag kliver ut i gatan. Blir jag påkörd är det en lättnad.
Jag skiter i att Snubben bredvid mig blåser rök i mitt fejs. Jag luktar illa och får cancer.
Idag är en såndär dag då det är avgörande att jag har vänner.

googla på "everything sucks"

det är kväll igen. det är inte läge att ge upp.
jag slösar bort mina dagar och orkar inte gå till skolan. studerar hemma och är irriterad över min likgiltighet och orkeslöshet. dansar och jobbar mig med rörelserna bort från nutiden. in i någonting som inte finns ännu.
varje kväll känner jag mig lika förtvivlad. varje morgon lika tom.

tränade tjejerna idag och kände mig så tacksam, och som så ofta förr, så stolt. över att vara ledare för så grymma, koola och hårt arbetande tjejer. tjejer som peppar varandra och visar tacksamhet för de små sakerna och stolthet över de stora. de värmer mitt hjärta.

tittar på house och vill lära mig allt men orkar inte lära mig något. borde plugga, borde plugga, borde plugga, men bara stirrar. vill skrika att någon ska ge mig mitt liv tillbaka men vafan är det liksom, det här är ju mitt liv. vilket annat liv jag syftar på har jag egentligen ingen aning om.

Jag har blivit misshandlad. Har du?

motar bort sömnen, vill inte sova, vill inte ha ingen kontroll. det är tidig natt, sen kväll, och jag oroar mig.

idag har alla sånger handlat om E (min föredetta som hade vissa grava problem) framför allt den här låten som jag lyssnade mycket på när vi fortfarande var tillsammans.
den senaste tiden handlar mer och mer saker om henne, kanske är det för att min psykolog tycker att det kanske är värt att prata om, det där kapitlet i mitt liv.
jag är nojjig och försöker radera min nya adress från alla sidor som finns på internet men det går ju inte, i alla fall inte på ratsit. jag tänker att jag överreagerar eftersom hon lätt kunde hitta mig på andra ställen, men hon den smarta psykologen säger att det är något alldeles särskilt med hemmet, det är ens trygga sfär. där vill man vara trygg.
jag går äntligen till polisstationen i sällskap med mim och ber att få en kopia på polisanmälan. jag vet inte varför, kanske för att jag inte minns vad som hände den där natten jag satt i polisbilen, att jag inte minns vad jag sa. jag försöker få ner allt på papper, alla gånger, men det är virrigt. men jag vet att jag berättade allt för den där kvinnliga polisen den natten.
när polismannen inte har tillåtelse att öppna filen, och när han sen går och frågar om någon annan kollega har auktoritet att öppna den men kommer tillbaka och säger att den är blockerad, blir jag ännu mer nojig. jag får såklart för mig att det är något fel på gång.
jag får telefonnummer till ärendehandläggaren och polisen säger att jag ska ha en bra helg. detsamma herr polis.

jag tror ändå att min oro är obefogad. men jag vet att jag tänker på det här typ varje dag. många gånger.
och att jag inte pratar om det, och att det gör mig svag. och när jag tänkte att jag skulle skriva om det, var det liksom som om nån bara "neeeeeej men deeeeeet kan du ju inte skriva om. det går ju inte för sig."

You say tomato, I SAY FUCK YOU.

men egentligen, varför skulle det inte gå för sig?
är det för att jag fortfarande inbillar mig att det är något fel på mig och att jag borde skämmas för att jag blev misshandlad? för det gör jag fortfarande ibland.
att man ska skämmas för att man stannar i en sådan relation och inte minst om man sedan går tillbaka till den typ tre gånger om? för det gör jag fortfarande ibland.
att man vill tro på löften om förbättring? för det vill jag göra.
varför pratar ingen om det här överhuvudtaget? det stör mig. det stör mig så mycket att jag tänker prata om det.

en annan sak som stör mig är att utredningen las ner, i brist på bevis. alltså, jag är inte sugen på att driva det vidare, men det stör mig eftersom jag vet att massor av kvinnor inte har det så bra som jag och kan gå vidare med sina liv utan en jävla massa trassel. det stör mig att det inte räckte att hon häktades, att två polisbilar var närvarande, och att hon även erkände (i alla fall den ena gången) -för att det skulle leda till åtal. jag kanske är naiv, men vad krävs det egentligen då?

det gör mig förbannad att jag vet hur svårt det är att lämna någon som gör en så illa. att jag vet att så många där ute är fast i samma fälla och att det kommer krävas så sjukt jävla mycket för att de ska kunna/vilja/orka/våga lämna. jag är glad att jag i alla fall fick lära mig det här, som jag tyckte var ganska konstigt innan, att det är så sjukt svårt att lämna. att man aldrig kan förvänta sig att någon ska göra det.
man blir knäpp. man slukas av förtvivlan och självförakt och det enda man har att hålla fast vid är orden från den man älskar. fy fan.

jag hjälper ingen om min erfarenhet blir en gnagande rädsla i mitt bröst. den må vara där men jag ska också göra något annat vid sidan av. jag ska prata om det. håll i hatten, hon pratar om det.

sadsongssungbysadwomen

den senaste tiden har jag blivit en sucker för sadsongssungbysadwomen. inget jag är jättestolt över, men jag känner mig typ... pyttelite...mindre... ensam kanske? jag har en spellista på spotify som heter loveemsadsongs.

idag var det vintagemässa på strand och jag njöt. inhandlat en klänning och en kjol, en halsduk och ett halsband. om jag skulle lägga upp bilder skulle jag nästan vara som en riktig bloggerska. men så lågt vill jag inte sjunka.

jag tänker mycket på muskler. typ jättemycket.

över en öl hade jag ett för mig viktigt samtal med m&a häromkvällen. samtalet handlade om att vara okej med den man är.
jag är nämligen rätt okej med vem jag är, eller ja ganska mycket okej, förutom när jag ställs inför vissa människor, eller om jag tänker på vad de skulle tycka om saken. då blir jag rätt snabbt o-okej. och jag tänker nu, att det inte är så okej att det är så. för när alla de människorna och deras åsikter försvinner så känns det mesta pretty awesome, aaa eller mycket mer i alla fall.
så igår raderade jag alla människor från min facebook som får mig att känna mig o-okej. om du är kvar som min vän, så grattis. du får mig att känna mig okej :) om inte, kan jag ändå inte tänka mig att du märker att du är bortplockad.

jag känner lite att min ledsamhet och sorg går över i ilska. och det tycker jag är bra, väldigt produktivt och skönt. det gäller inte allt i livet men i alla fall denna kluvenhet jag har inför min frireligiösa uppväxt, och vad den gjorde med oss. alla människor i den, och alla deras ord, alla deras veta bättre maningar. jag spyr på dem. och jag är just nu inte ett dugg ödmjuk inför deras ord. och de gillar jag.

att vara förbannad är typ bland det nyttigaste som finns. för då står man upp för sig själv och det man tror på.
word.

som jag tänkt mig

 Nina Henningson

jag befinner mig här men önskar mig oftare bort
jag andas men känner mig syrefattig.
jag berusas och
bubblorna tar sig inte in, utan stannar utanpå och knoppar av.
jag förskjuter och kommer för nära inpå,
jag älskar och blir träffad av en prickskytt.
jag slappnar av och blir ramad av en ångvält,
jag springer och får mjölksyra i benen.
det blir liksom aldrig riktigt som jag tänkte mig.

hela dagen idag...

...har jag önskat att jag orkade saker som jag inte orkar. det känns tråkigt att vara jag i den bemärkelsen. undrar varför jag är en sån som vill så mycket när jag kan så lite. en miss i guds ekvation.

a ordinary person

imorgon är det tenta igen, denna gång i infektionsmedicin.
så jag lär mig om streptokocker och stafylokocker och Epstein-Barr virus, om mutationer och transkriptioner och PCR-metoder. tittar på sjukt snuskiga bilder av sjukdomarna vi läser om. google it is.
förra veckan skrev jag ju att jag hade tenta, som jag trodde skulle gå sådär. och bara för det så nailade jag den, kan bara se en fråga jag kan ha fått fel på. det ska jag fira någon dag.
det här med kroppen är så spännande och jag hoppas att jag inte ångrar att jag inte valde läkaryrket om tio år. jag tänker att jag ju ändå ska vidareutbilda mig inom massa spännande saker när jag är klar med dessa 5 år. kinesiologi till exempel, och rosenterapi, pilates och kanske osteopati. min klinik ska ha allt.

jag undrar vem min läsare i ryssland är? jag känner väl ingen i ryssland? eller?

för några dagar sedan köpte jag en trisslott. sen vann jag en till. då hämtade jag den, sen vann jag två till. på den ena av dem två vann jag två till. alla dessa hade inhandlats på pressbyrån i örnsberg. jag visste att jag var tvungen att gå dit igen, men jag gjorde inte det, utan löste in lotten i axelsberg istället. fetfail. nit.

 

en sak jag märkt på senaste tiden är att folk jag tyckte var sjukt koola och snygga förut inte alls är lika koola och snygga nu. förutom jillian såklart. hon är förevigt.

kom hem igen

Den här nya psykologen jag träffar (som för den delen är den vettigaste jag träffat typ någonsin) tycker att det är anmärkningsvärt att jag drömmer så mycket om krig. jag har inte tänkt på det mer än att det är så, men egentligen är det ganska underligt eftersom jag aldrig har levt i ett.
häromnatten var det ett utrotningskrig, något folkslag som skulle dö och jag befann mig i ett hus med massor av dessa människor. så kom gerillan in och dödade alla genom att bränna sönder dem med någon läskig apparat, men jag lämnades eftersom jag inte tillhörde deras folkgrupp. när allt var stilla och jag gick omkring bland alla döda kroppar så kom upptäckte jag en man och en liten pojke. mannen var skadad men levde och han hade gömt undan pojken.
under resten av natten arbetade jag för att smuggla ut dessa två fina människor ur landet. det var flyktbilar och tullar och män med maskingevär. och jag var sjukt rädd.

mitt komasovande har ersatts av ett ickesovande. de senaste nätterna har jag somnat klockan 5 resp 3, för att sedan ta mig upp till dagens måste. sömnbrist innebär i mitt liv sammanbrott. så vi får hålla i hatten.
psykologen tror att jag omedvetet undviker att sova för att jag drömmer så mycket och då vaknar med det äckliga trycket över bröstet och är vansinnigt rädd. kanske det är så. där fick jag någonting att fundera över.

ändå har de senaste dagarna varit bättre än förra veckan. jag är inte alls lika orolig på kvällarna. det är skönt.
igår tränade jag pilates och dansade modern jazz och till skillnad från för en vecka sen när jag gick hem tidigt för paniken, gick jag denna gång hem efteråt med en grym känsla i kroppen. en sån där känsla som dansen ger mig. som om jag precis varit hemma.
läraren vi hade som vikarie var en mycket petit och galet snygg samt helt galen brud. som sa en massa vettiga saker, saker som jag måste säga till gymnasterna. som att uppvärmning också är dans. att den riktiga dansen börjar från start.
sen skrek hon åt oss när vi gjorde armhävningar, situps och plankövningar. jag njöt.

älskar när folk vet vad de vill ha utav en.

livet på happypancake.com

Alltså detta är ganska roligt.
På happypancake (som jag inte varit inne på sen i juni typ) får man många roliga mail.
det roligaste är att av dem som skickar flirtar och mail är 99% pojkar. så man undrar ju om de ens behagat läsa min profil.
Sökes: karlslok. För: onenightstand med lite rövslickeri vid sidan av. My ass.
Men så anstränger de sig iallafall med att komponera fantastiska mail.

"Du såg så söt o trevlig ut så får man ju försöka med ett litet mail. Vet att jag är äldre än det du sökte men har åldern så stor roll då? Grejen är att jag känner mig o ser fan mycket yngre ut och jag har upptäckt att jag har fått vanan av att jag trivs och har mer roligt ihop med lite yngre tjejer typ 26-32. Så vad sägs om en liten fredlig fika eller nått nångång?"
Jaha? Det var spännande. Jag svarade att åldern ju inte spelade så stor roll om han kunde tänka sig att byta kön.

denna då:
"hello"
man ba guuuuuuu va spännande jag bara måste svara kunde ju vara mitt livs stora kärlek typ.

En av mina favoriter är ändå killen som skrev
"jag har full respekt för din läggning. Men jag undrar om du kanske kan tänka dig att i alla fall ha mig som fotpall."
Haha, den borde jag ju svarat på nu när jag tänker efter.
Fan tänk om jag gick miste om något riktigt bra.

Att ta skiten för vad den är. Meningslösa funderingar en söndagskväll.

jag har funderat en del på vad jag vill göra när jag blir gammal. detta av att en skön typ som hette "kryddan" tävlade i Vem vet mest. han var helt galen. och så stört skön.
jag har ju funderat på detta tidigare men nu blev det ju då aktualiserat av en främmande man i ett frågesportprogram.

"kryddan"

saker jag vill göra när jag blir gammal, utan innebördes ordning:
-vara full typ ofta på vardagar. och bara gå omkring och titta på dubbla människor.
-sjunga visor högt på stan. (utan att vara full)
-missmatcha kläder så in i helvete.
-äta mycket grillad korv med bröd, grillat kött och dricka cocacola.
-gå på klubb och dansa till 2060-talets greatest hits.
-åka på gummresa till kanarieöarna
-ta med mina barnbarn och deras kompisar på konstiga äventyr
-färga håret lila

-prata vitt och brett om diverse sexuella erfarenheter eller liknande som gör alla sjukt generade
-samla porslinskatter
-gå barfota överallt

det ska bli kul att vara gammal faktiskt.

idag när jag vaknade var jag sjukt nöjd. det var liksom tyst i lägenheten, vilket borde betyda att inez sover och jag för en gångs skull vaknar innan henne. kanske är koma-sovandet äntligen över? så sjukt nöjd tittar jag på uret som jag tror är runt 9, men hon är visst 13.43.

nu lyssnar jag på fina melissahorn visor och tänker. det är underskattat att tänka. precis som det är underskattat att vara snäll. så jag jobbar hårt på både två.
jag tränade tjejerna ikväll och blir alltid lika imponerad över de som tar skiten för vad den är och försöker göra bättre. för det är alltid de som i slutändan lyckas bättre. och dessutom blir starkare, modigare och vackrare människor.

jag vill bli en starkare, modigare och vackrare människa. jag ska ta skiten för vad den är. skit.

jag älskar när det regnar

det är någonting med hösten som slår an en mjuk, njutande sträng i mitt inre. det är så skönt när det regnar och man anses helt vrickad om man beger sig ut = en anledning att stanna inne.
inatt gick jag ut och la mig på det blöta gräset och tittade på stjärnorna. det var kallt. men härligt. och blött. och jag njöt.

jag tittar på tv. idag skolkade jag från skolan. och är hård mot mig själv när det dåliga samvetet kommer krypandes. lägg av, ligg här och slappa. det förtjänar du.

tvn jag ser på skulle nog få det att krypa i kroppen på en del av mina vänner. inez till exempel tillbringar all sin tid inne på sitt rum när tvn står på. jag tar det som en tyst protest mot mina utsvävningar i de andras värld.
men jag ska nämna en del saker som gör det värt.
Biggest Loser kan man se på, som ni alla säkert redan vet -för att Jillian är så sjukt snygg. Och när alla breakar down och spyr och sedan bekänner sina livsproblem är hon både snygg och ödmjuk inför deras kval. FETT värt tidsfördriv.
Project Runway kan man se på för att man tänker att man ju kunde försöka ha på sig lite mer kläder som verkligen skulle kunna utrycka vem man är. Och det är ju en spännande tanke.
The Dogwhisperer är sjukt coolt. För när man går på stan och träffar hundar som beter sig tänker man på Cesar Milan och så vet man hur hundägarna egentligen borde göra. Plus att man kan fundera över varför de är så dåliga packleaders.
Hollywoodfruar är egentligen ovärt men man kan fundera på vad Betnér skulle säga och då blir det plötsligt sjukt roligt.
Idol är både roligt och rörande. Och yay för alla galet duktiga tjejer som sopar mattan med resten av sveriges befolkning.
Celebrity Rehab -jag vet inte varför. alltså verkligen inte. men bara för att.
Och till sist ja OPRAH, som är värt att se bara för att det är sista säsongen. Och för att hon ju är såååå söt.

igår tränade jag mina bästa tjejer på gymnastiken. det är skönt att de känner mig så väl att jag kan säga saker som att de ser ut som slemmiga maneter när de inte sträcker på sig när de voltar. och de bara nickar och gör bättre. jag är så sjukt stolt. de är så jävla bra människor.

acceptans

studerar immunologi inför tentan imorgon och även om jag inte känner mig 100% säker och är mycket medveten om att vissa av frågorna imorgon kommer att generera ett fett frågetecken ovanför mitt huvud så känner jag mig tillfreds med min insats och tycker att jag kan få chilla nu. det är en av de bra sakerna jag har lärt mig under de senaste tre årens plugghysteri. det är inte så himla viktigt med alla rätt. jag duger ändå. till och med om jag fetfailar så duger jag. det har gjort mitt liv otroligt mycket behagligare och roligare.

idag lärde natalie mig en del om acceptans. om att jag måste sluta tänka att jag ska kunna fungera som alla andra, och börja gilla att jag fungerar så gott jag kan. och just nu är det bara " a bit too much. and it´s okey."

vad skulle jag göra utan alla mina änglavänner?

så jag accepterar att mina  upplevelser fuckat upp mig. att övergrepp ger en trasslig uppväxt. att misshandel ger en skev självbild. att förväntningar ger ångest. att homofobi skapar självförakt. och att jag är den som får vara kvar och hantera allt detta. och det får väl ta sin tid.

"jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här, hur kan det vara för sent att säga som det är"

tack för idag. på riktigt.

okej, jag bjuder på denna....jag och mimmi dansar en höstnatt

pussiiiTiiiiv

asså det här med att vara posiitiiiv just nu är inte min grej. man ska vara jävligt rolig för att få mig att skratta.

jag botar min kvällsångest med att skriva betnér på youtube och en kvart senare kan jag börja slappna av och känna att allt inte är så jävla allvarligt som det känns. han är min nya husgud. favoriten är när han ståuppar i kyrkan och skriver alla på näsan. för jag är ändå jävligt bitter på kyrkan.

en annan sak som fått mig att skratta är att jag och inez tänkte att vi skulle göra en uppdaterad version av lyxfällan. byxfällan skulle den heta. det är jävligt roligt, i alla fall om man är med oss när vi gottar oss i vårt ångesttäcke här hemma. byxfällan har varit denna veckas räddning. så småningom kommer det upp ett avsnitt här eller på fejjan, när vi orkar resa oss ur töcknet och faktiskt göra något konstruktivt.

för några veckor sedan träffade jag en gammal vän hemma hos natta. henne har jag inte sett sen vi var typsåhär 12-13 och vi åkte på kyrkoläger tillsammans.
hon tipsade mig om en kvinna som föreläser om religious trauma syndrome,och oooooooo så mycket härligt nytt att ta in. men traumat till trots fick jag återfinna en kär vän.och henne tänker jag inte släppa igen.

när jag är tacksam tackar jag gud.
när jag är arg klandrar jag kyrkan.

idag har jag studerat immunologi, tagit en klass i pilates och sen blivit överrumplad av ännu en ångestattack,så pass att den modernajazzen fick strykas ur planeringen. så var man där igen.
a juste så fick jag ett spontanbesök här hemma och drack en kopp te.

det här inlägget suger. det suger när man känner att det kunde vara dags att skriva någonting posiiitiiivt och roligt för en gångs skull så man inte skrämmer bort alla som läser. vilka ni är har jag inte den blekaste jävla aning om, men ni finns i alla fall. det säger statistiken. men i och med att jag skriver för min egen skull och inte någon annans kommer här dras ett snedstreck och nedan finns bara verkliga tankar. kanske lägger jag upp ett roligt klipp i nästa inlägg så ni får lite roligt också. jag gjorde i alla fall mitt bästa.

tyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyssssssssssssssssstnad

efter då cirka sex månaders krångel, en akutremiss och en helvetes massa strul ringer idag en viss människa från liljeholmens öppenvårdsmottagning. precis när det nästan kändes som att det var för sent.
jag tackar gud. (se ovan)
och samtidigt fixar en vän in mig på en ny bana och mina föräldrar går med på att sponsra mig. det var den där u som ju gjorde att jag kunde sortera lite bland mina prioriteringar.
jag tackar u och gud både två.

jag vet hur det kändes igår och idag men jag bara måste påminna mig själv om hur det kan kännas om några veckor. och bara se till att vara kvar tills dess.

 jag är rädd.
är rädd för att man ska tänka, att nu ordnar sig ju allting. är rädd för att vara så sjukt körd att det inte är fixable.
är livrädd för att se tillbaka och ännu mer rädd för att råka blicka framåt och se att det är likadant där framme.
jag lägger mig bara på sängen och andas och andas och andas och låter bli att fundera. kommer på mig själv med att stirra in i skärmen och inte ha en aning om hur länge jag suttit sådär.

för sex månader sedan visste jag att det var på väg, att depressionen skulle komma. jag gjorde faktiskt allt det som man skulle. ringde och fixade och drog ner på saker och prioriterade. nu är jag likt förbannat tillbaka. det är bara att konstatera. ingen ork att göra annat än det jag absolut måste eller det som jag verkligen kan tänka mig gör mig lite gladare efteråt.
det är så förbannat ensamt här.

förbannad

förbannad, förbannad, så jävla förbannad.
och jag som inbillar mig att jag inte blir arg. idag är jag så jävla förbannad.

och dagen var bra, med mindre andnöd när jag vaknade och massor av hysteriska lekar och seriöst livsfarliga vurpor att garva åt.
och jag är så jävla förbannad.

för så fort jag lugnar mig och befinner mig i normalläge kommer kräldjuret tillbaka. och idag, för en gångs skull, så tål jag det inte. jag tål inte helvetet. jag vill bara bort bort bort ifrån det. jag bryr mig inte längre. jävlahelvetesjävlafuckingkukångestgåochhängdig.

set me free, leave me be, I don´t wanna fall another moment into your gravity. 

you´re on to me. on to me, and all over.

fuckit.

you can take everything I have, you can break everything I am

stundtals förbyts lyckan och tillfredsställelsen av ett panikartat ångestskri, av en känsla av att inte ha kontroll att förändra, att inte ha ork att befinna sig i.

jag är så tacksam, är så tacksam, är så tacksam för alla fina människor som delar min tid här på jorden med mig. ibland tror jag inte att jag visar min tacksamhet tillräckligt, att människorna inte får känslan av att de är den viktigaste versionen av just dem själva som finns. den känslan vill jag att alla jag håller av ska ha.

att dansa till hög musik och glömma bort att kulisserna ibland faller isär. att bara vara där, och andas. jag älskar det och är glad att jag kunde släppa ifrån mig kontrollen under de där timmarna inatt. även om smärtan kom var den inte överskuggande. det var en bra kväll. du har haft en bra kväll.
jag vet kära u, tack för en bra kväll.

det finns saker i mitt liv som jag behöver ta tag i. det är inte så många pusselbitar, men några stora. kanske en sidobit, en sån som gör att pusslet inte är kantigt. jag känner hopp.
varje dag tänker jag att bortom här och nu, finns det drömmar jag har, som jag vill se och uppleva i verkligheten. som en studio, en klinik, en familj. att veta hur det är att ha ett barn växande i magen. att förstå hur man kan älska någon så mycket som jag älskar lilla I, och sen även ännu mer.

jag låter migsjälv vara lite emo i denna blogg. jag släpper ut den sidan så den inte äter mig inifrån. och längtar efter att känna mig hel.

att ta tillbaka det som var mitt

när jag var liten så pratade jag inte. man kan klaga på att jag inte pratar nu, men jämfört med då så pratar jag, tro mig, jag pratar. även om allt inte är med ert språk.
när det var mörkt hittade jag ett nytt språk, ett sätt att prata utan att jag behövde forma de där hårda, mäktiga orden. jag hittade dansen.
och varje dag jag tillbringade på de smutsiga söndertrampade golven, varje handlag på stången, varje kraftansträngning bortom min ork, var orden jag äntligen fick tala.

du hade så rätt när du sa att prestationen tog över mitt språk. kan jag någonsin ångra någonting så mycket som jag ångrar detta?

jag vill sällan vara av den här världen. mina blodkärl drar ihop sig och mina käkar biter hårt. det är en kraftansträngning att acceptera det jag inte ska förändra.

jag lämnade dansen för att den lämnade mig, lämnade mig där jag var precis innan den hittade mig, i ett ordlöst maktlöst och hopplöst tillstånd. och ingenting kom längre ut. allt blev som världen, krampaktigt. aldrig har jag saknat något så mycket som jag saknat mina ord. aldrig har jag avskytt något så mycket som jag avskytt dansen. aldrig har jag varit så rädd för att återvända till något som till min barfotavärld i slitna salar.

och nu är jag rädd för att prestationen ska hugga tag i mig. och återigen förgöra det jag byggt upp.
jag räds den mer än ångestattackerna som kommer, mer än dödslängtan eller självhat. för denna är min kärlek och jag klarar inte av att en gång till förlora min älskade. snälla ta den inte ifrån mig.

men att vara rädd är inte samma sak som att vika undan. för jag vet att jag aldrig kommer att vinna genom att springa. jag kommer bara att bli mer trött.

I live here on my knees

Dagarna när jag inte tror att jag klarar det, så kommer den här filmen tillbaka till mig.
Den säger mig att någon fattar och att ingenting är ensamhet, så länge det är så. För om någon annan hade orden för min kamp, så är den inte bara min.

Så jag hade inte bara dig att kämpa emot. Men du kommer tillbaka till mina drömmar, till mina minnen, och dina äckliga andetag tar över mig och stryker längs min hud. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri. Jag vet att jag vill bli fri.

När jag känner kroppen tryckas ner i marken, med dina tunga fötter ovanpå, kommer jag ihåg sakerna som gör ont. Och som är vackra. Som den här dansen.