jag botar min kvällsångest med att skriva betnér på youtube och en kvart senare kan jag börja slappna av och känna att allt inte är så jävla allvarligt som det känns. han är min nya husgud. favoriten är när han ståuppar i kyrkan och skriver alla på näsan. för jag är ändå jävligt bitter på kyrkan.
en annan sak som fått mig att skratta är att jag och inez tänkte att vi skulle göra en uppdaterad version av lyxfällan. byxfällan skulle den heta. det är jävligt roligt, i alla fall om man är med oss när vi gottar oss i vårt ångesttäcke här hemma. byxfällan har varit denna veckas räddning. så småningom kommer det upp ett avsnitt här eller på fejjan, när vi orkar resa oss ur töcknet och faktiskt göra något konstruktivt.
för några veckor sedan träffade jag en gammal vän hemma hos natta. henne har jag inte sett sen vi var typsåhär 12-13 och vi åkte på kyrkoläger tillsammans.
hon tipsade mig om en kvinna som föreläser om religious trauma syndrome,och oooooooo så mycket härligt nytt att ta in. men traumat till trots fick jag återfinna en kär vän.och henne tänker jag inte släppa igen.
när jag är tacksam tackar jag gud.
när jag är arg klandrar jag kyrkan.
idag har jag studerat immunologi, tagit en klass i pilates och sen blivit överrumplad av ännu en ångestattack,så pass att den modernajazzen fick strykas ur planeringen. så var man där igen.
a juste så fick jag ett spontanbesök här hemma och drack en kopp te.
det här inlägget suger. det suger när man känner att det kunde vara dags att skriva någonting posiiitiiivt och roligt för en gångs skull så man inte skrämmer bort alla som läser. vilka ni är har jag inte den blekaste jävla aning om, men ni finns i alla fall. det säger statistiken. men i och med att jag skriver för min egen skull och inte någon annans kommer här dras ett snedstreck och nedan finns bara verkliga tankar. kanske lägger jag upp ett roligt klipp i nästa inlägg så ni får lite roligt också. jag gjorde i alla fall mitt bästa.
efter då cirka sex månaders krångel, en akutremiss och en helvetes massa strul ringer idag en viss människa från liljeholmens öppenvårdsmottagning. precis när det nästan kändes som att det var för sent.
jag tackar gud. (se ovan)
och samtidigt fixar en vän in mig på en ny bana och mina föräldrar går med på att sponsra mig. det var den där u som ju gjorde att jag kunde sortera lite bland mina prioriteringar.
jag tackar u och gud både två.
jag vet hur det kändes igår och idag men jag bara måste påminna mig själv om hur det kan kännas om några veckor. och bara se till att vara kvar tills dess.
jag är rädd.
är rädd för att man ska tänka, att nu ordnar sig ju allting. är rädd för att vara så sjukt körd att det inte är fixable.
är livrädd för att se tillbaka och ännu mer rädd för att råka blicka framåt och se att det är likadant där framme.
jag lägger mig bara på sängen och andas och andas och andas och låter bli att fundera. kommer på mig själv med att stirra in i skärmen och inte ha en aning om hur länge jag suttit sådär.
för sex månader sedan visste jag att det var på väg, att depressionen skulle komma. jag gjorde faktiskt allt det som man skulle. ringde och fixade och drog ner på saker och prioriterade. nu är jag likt förbannat tillbaka. det är bara att konstatera. ingen ork att göra annat än det jag absolut måste eller det som jag verkligen kan tänka mig gör mig lite gladare efteråt.
det är så förbannat ensamt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar