motar bort sömnen, vill inte sova, vill inte ha ingen kontroll. det är tidig natt, sen kväll, och jag oroar mig.
idag har alla sånger handlat om E (min föredetta som hade vissa grava problem) framför allt den här låten som jag lyssnade mycket på när vi fortfarande var tillsammans.
den senaste tiden handlar mer och mer saker om henne, kanske är det för att min psykolog tycker att det kanske är värt att prata om, det där kapitlet i mitt liv.
jag är nojjig och försöker radera min nya adress från alla sidor som finns på internet men det går ju inte, i alla fall inte på ratsit. jag tänker att jag överreagerar eftersom hon lätt kunde hitta mig på andra ställen, men hon den smarta psykologen säger att det är något alldeles särskilt med hemmet, det är ens trygga sfär. där vill man vara trygg.
jag går äntligen till polisstationen i sällskap med mim och ber att få en kopia på polisanmälan. jag vet inte varför, kanske för att jag inte minns vad som hände den där natten jag satt i polisbilen, att jag inte minns vad jag sa. jag försöker få ner allt på papper, alla gånger, men det är virrigt. men jag vet att jag berättade allt för den där kvinnliga polisen den natten.
när polismannen inte har tillåtelse att öppna filen, och när han sen går och frågar om någon annan kollega har auktoritet att öppna den men kommer tillbaka och säger att den är blockerad, blir jag ännu mer nojig. jag får såklart för mig att det är något fel på gång.
jag får telefonnummer till ärendehandläggaren och polisen säger att jag ska ha en bra helg. detsamma herr polis.
jag tror ändå att min oro är obefogad. men jag vet att jag tänker på det här typ varje dag. många gånger.
och att jag inte pratar om det, och att det gör mig svag. och när jag tänkte att jag skulle skriva om det, var det liksom som om nån bara "neeeeeej men deeeeeet kan du ju inte skriva om. det går ju inte för sig."
You say tomato, I SAY FUCK YOU.
men egentligen, varför skulle det inte gå för sig?
är det för att jag fortfarande inbillar mig att det är något fel på mig och att jag borde skämmas för att jag blev misshandlad? för det gör jag fortfarande ibland.
att man ska skämmas för att man stannar i en sådan relation och inte minst om man sedan går tillbaka till den typ tre gånger om? för det gör jag fortfarande ibland.
att man vill tro på löften om förbättring? för det vill jag göra.
varför pratar ingen om det här överhuvudtaget? det stör mig. det stör mig så mycket att jag tänker prata om det.
en annan sak som stör mig är att utredningen las ner, i brist på bevis. alltså, jag är inte sugen på att driva det vidare, men det stör mig eftersom jag vet att massor av kvinnor inte har det så bra som jag och kan gå vidare med sina liv utan en jävla massa trassel. det stör mig att det inte räckte att hon häktades, att två polisbilar var närvarande, och att hon även erkände (i alla fall den ena gången) -för att det skulle leda till åtal. jag kanske är naiv, men vad krävs det egentligen då?
det gör mig förbannad att jag vet hur svårt det är att lämna någon som gör en så illa. att jag vet att så många där ute är fast i samma fälla och att det kommer krävas så sjukt jävla mycket för att de ska kunna/vilja/orka/våga lämna. jag är glad att jag i alla fall fick lära mig det här, som jag tyckte var ganska konstigt innan, att det är så sjukt svårt att lämna. att man aldrig kan förvänta sig att någon ska göra det.
man blir knäpp. man slukas av förtvivlan och självförakt och det enda man har att hålla fast vid är orden från den man älskar. fy fan.
jag hjälper ingen om min erfarenhet blir en gnagande rädsla i mitt bröst. den må vara där men jag ska också göra något annat vid sidan av. jag ska prata om det. håll i hatten, hon pratar om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar