Men utanpå (Bikt)

Men utanpå (Bikt)
min dag. 

nu

nu är det kamp.
jag vet inte riktigt varför. kanske för att jag berättat för min psykolog om vad jag gjorde mot migsjälv. kanske för att det ganska rakt av reflekterar vad han gjorde mot mig.
jag vet inte.
kanske för att jag berättar saker jag inte får berätta, många ord som kommer ut som skär som naglar mot en svart griffeltavla i  mitt huvud. inte berätta. men jag vill ju bara vara fri.
jag vet inte var mina vänner är. jag vet inte ens vilka mina vänner är. just nu är de ingenstans nära. de är långt borta i sitt, så jag stänger in mig i mitt.
gubbjävel.
hjärnhelvete.
minnesstunder.
just nu är det kamp. kamp om viljan att leva, som är min.och viljan att skada, som är hans.
jag stänger mina ögon, håller för mina öron, skriker tills ljuden lagt sig, tills bruset är över och lugnet kommer tillbaka.

Godnatt

Så kom de dagen efter mitt positiva inlägg. Mardrömmarna om våldet.
Jag är stolt över mig själv idag, för jag svalde inte bara skiten utan pratade med en vän. Och grät och var jävligt ledsen. Och sen blev det också bättre. Körde ångestochstressbefriande yoga. Gick till psykologen.
Jag gjorde det bra.
Tack.

ås

det var längesen jag skrev ett inlägg. det var deppmode då, några oerhört tuffa veckor.
det är skönt att kunna skriva att saker blir bättre. det är skönt att veta att sorgedagarna inte äger vareviga sekund utan det finns mycket som är så värt så mycket ibland.
det är tråkigt att jag slutar skriva när jag mår bättre. men jag antar att behovet klingar av och jag inte behöver uttrycka mig på samma sätt. jag bara är i stunden, och det är ljuvligt.

det har varit sommar (är?) och trots att det är en massa saker som händer känner jag att sommaren är den bästa på länge.
jag har jobbat på sommarjobbet, dansat en vecka, firat pride, dansat och druckit mig full en massa dagar.
sen en vecka tillbaka har jag sommarLOV utan några måsten och det tog mig 9 dagar, fram till igår, att komma ner i varv och acceptera att det enda jag behövde göra var att vara. det var svårt först. kände mig sjukligt rastlös och nästan panikslagen. idag har jag taggat ner, kört yoga och fixat med tomatplantorna, legat i solen och ätit lunch. jag känner mig lugn.

jag ska försöka skriva även i stunderna av frid. så att ni som läser vet att det också blir bättre. för det blir det. lite bättre för varje gång man dalar och sedan inser att man är stark nog att ta sig upp igen.

Självmord på tbanan. Önskar det vore jag.

Att slå och sen säga förlåt

Jag fattade först inte varför jag blev så oerhört ledsen. Varför den där bekanta äckliga känslan kröp in i magen och höll ett järngrepp. Tårarna har rullat hela dagen.
Sedan minns jag att det var såhär det var varje dag tillsammans med dig. Att du kunde få för dig något. Bestämma dig för att någonting jag gjort var fel. Jag förstod oftast inte alls vad det var. Ibland fattade jag att jag betalade för den där trötta blicken eller irriterade kommentaren. Men oftast fattade jag inte alls.
Jag brukade våndas över allt jag kanske skulle kunna ha gjort. Jag brukade tänka att någonting var det ju fel på mig eftersom du ständigt lackade ur och sa just det. "det är något fel på dej". Idag var det någonting fel på mig igen. Jag hade ingen aning om vad det var, men något hade jag gjort. Och två år av mitt liv berättar för mig att resultatet av ett sådant misstag var någon form av bestraffning. Bestraffning med psykiska eller fysiska slag, olidliga timmar med outtröttliga argumentationer och ett konstant nedtryckande av den jag var. Tills jag tillslut tillstod att det nog var fel på mig ändå. Och bad om ursäkt för den där saken jag fortfarande inte visste att jag hade gjort.
Idag var känslan där igen och det var faktiskt länge sen jag haft så oerhört ont i kroppen och hjärtat. Längesen jag inte kunnat stoppa mina tårar på flera timmar.
Du brukade slå och släpa och trycka tills jag inte kunde andas. Sedan sa du förlåt.
Idag var det minnena som reagerade. Jag som försvann och började tvivla på om jag någonsin kunde vara tillräckligt bra för den här världen. Eller borde jag inte vara i den?
Jag stannar upp och stannar kvar. Gråten i halsen och de söndersvullna ögonen. Jag är tacksam att du inte funnits i mitt liv på snart 3 år.

tid för (efter)tanke?

jag räds det som inte får hända. blir så rädd att jag skapar min verklighet med den.
jag orkar inte reflektera över hur det kunde gå så snett. jag bara vet att det var på gång sedan länge och jag borde vara glad för att det inte vart värre än det blev. men jag orkar inte reflektera.

sjukhussäng- jag orkar inte reflektera.

att lämna. jag orkar inte fundera.

jag kan inte fungera.

men nu går jag igen, det är vår och jag pendlar mellan tårar och trötthet, sorg och min verklighet. 
så många minuter som gick utan att jag brydde mig. så lång tid då jag accepterade att försvinna för gott.
och sedan sekunderna av tvekan och förlamningen av rädsla.
stundtals önskar jag att den inte hade kommit. stundtals är det skönt att veta att den fungerar.
det sägs att det ska vara bra att känna, det bästa att känna. men det man inte förstår är att smärtan är för stark för att leva med. att den gör så ont att man inte vill vara kvar, om den kommer att vara det.
förlåt mig mina älskade. jag vet inte alltid vad jag gör. men jag älskar er för alltid.