jag räds det som inte får hända. blir så rädd att jag skapar min verklighet med den.
jag orkar inte reflektera över hur det kunde gå så snett. jag bara vet att det var på gång sedan länge och jag borde vara glad för att det inte vart värre än det blev. men jag orkar inte reflektera.
sjukhussäng- jag orkar inte reflektera.
att lämna. jag orkar inte fundera.
jag kan inte fungera.
men nu går jag igen, det är vår och jag pendlar mellan tårar och trötthet, sorg och min verklighet.
så många minuter som gick utan att jag brydde mig. så lång tid då jag accepterade att försvinna för gott.
och sedan sekunderna av tvekan och förlamningen av rädsla.
stundtals önskar jag att den inte hade kommit. stundtals är det skönt att veta att den fungerar.
det sägs att det ska vara bra att känna, det bästa att känna. men det man inte förstår är att smärtan är för stark för att leva med. att den gör så ont att man inte vill vara kvar, om den kommer att vara det.
förlåt mig mina älskade. jag vet inte alltid vad jag gör. men jag älskar er för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar