att ta tillbaka det som var mitt

när jag var liten så pratade jag inte. man kan klaga på att jag inte pratar nu, men jämfört med då så pratar jag, tro mig, jag pratar. även om allt inte är med ert språk.
när det var mörkt hittade jag ett nytt språk, ett sätt att prata utan att jag behövde forma de där hårda, mäktiga orden. jag hittade dansen.
och varje dag jag tillbringade på de smutsiga söndertrampade golven, varje handlag på stången, varje kraftansträngning bortom min ork, var orden jag äntligen fick tala.

du hade så rätt när du sa att prestationen tog över mitt språk. kan jag någonsin ångra någonting så mycket som jag ångrar detta?

jag vill sällan vara av den här världen. mina blodkärl drar ihop sig och mina käkar biter hårt. det är en kraftansträngning att acceptera det jag inte ska förändra.

jag lämnade dansen för att den lämnade mig, lämnade mig där jag var precis innan den hittade mig, i ett ordlöst maktlöst och hopplöst tillstånd. och ingenting kom längre ut. allt blev som världen, krampaktigt. aldrig har jag saknat något så mycket som jag saknat mina ord. aldrig har jag avskytt något så mycket som jag avskytt dansen. aldrig har jag varit så rädd för att återvända till något som till min barfotavärld i slitna salar.

och nu är jag rädd för att prestationen ska hugga tag i mig. och återigen förgöra det jag byggt upp.
jag räds den mer än ångestattackerna som kommer, mer än dödslängtan eller självhat. för denna är min kärlek och jag klarar inte av att en gång till förlora min älskade. snälla ta den inte ifrån mig.

men att vara rädd är inte samma sak som att vika undan. för jag vet att jag aldrig kommer att vinna genom att springa. jag kommer bara att bli mer trött.