Bland det bästa jag vet är att sitta i en bil och åka på motorvägen när det är mörkt ute.
Det är faktiskt ett av de få minnen jag har med mig från barndomen, ett sånt där tryggt minne som sitter i och kommer tillbaka med full kraft när det återupplevs. Att sitta bredvid pappa i bilen när vi åker på motorvägarna, när alla andra sover. Du och jag och världen.
Igår körde jag hem från Katja vid elva, men när jag var framme vid min avfart ville jag inte svänga av. Jag ville bara fortsätta ut i mörkret. Det är underbart.
Kanske borde bli långtradarchaffis?
Helgen har tillbringats bakom ett domarbord. Och med familjen Katja. Idag är jag trött. Så trött att jag gråter.
Jag tar några djupa andetag inför morgondagen. Jag längtar tillbaks till motorvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar