kanske

ilskan mynnade ut i havet, idag har jag legat i soffan med migrän för den 14e dagen i rad, funderar på hjärntumör.
jag har fått min synth att fungera och spelat melissa horn visor. bråkat med min katt sedan inatt klockan 4 och nu är han bannlyst från lägenheten tills han lär sig veta hut. eller tills jag ska gå och lägga mig.

jag gör mig oanträffbar för människor jag inte litar på, vilket blir typ nästan alla i hela världen med några få undantag. det betyder däremot inte att jag inte kan lita på folk, utan bara att jag inte vet om jag kan det. det är två helt skiljda saker, och ett återkommande hett topic i mitt liv.

med jämna mellanrum far tunnelbanan förbi utanför, det regnar lite då och då, jag går ut på baksidan och tittar på stjärnorna, och tiden går. i flera veckor nu har tiden gått. det blir kallare i luften och blötare i gräset, och ibland när jag sitter där ute i natten känns det som att jag är 18 igen och befinner mig precis på samma plats som då. dofterna är likadana, känslorna är likadana. jag inväntar stilla skiftningen mellan hopplöshet och tilltro. jag vet att den kommer. det gör den alltid.

jag är så trött så det skrämmer mig. så trött att jag varje dag vill försvinna. det skrämmer mig att oddsen för att orka fortsätta minskar med varje dag tröttheten håller sig kvar. man vill skrika efter hjälp men det finns faktiskt ingenting som någon kan göra. det är bara jag som måste göra det. ta en dag i taget. imorgon är luften kanske lättare att andas.