Mängden tårar man kan gråta över en dag. Över en sak. I ett liv.
Hur ont det gör och hur det aldrig slutar smärta.
Hur hopplöshet väcker en på morgonen och oron söver en om natten.
Att inte orka mer. Att förklara den känslan. Att gå vidare och alltid alltid alltid hinnas ikapp av det förflutna. Slagen i knävecken, knän som skrapas upp mot asfalten.
Att ha en kropp som är styrd av rädsla. Som kommer att göra allt för att beskydda en från ont. Till och med självdö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar