Yoga med 7-åriga hockeypojkar och stela medelåldersmän.

Helt sur går jag hemifrån klockan kvart över fem. Jag har sovit mardrömmar, sugit på att plugga, haft ångest hela dagen och har redigt ont i nacken. Jag får dessutom inte dansa min klass eftersom jag vikarierar i en gymnastikgrupp, vilket känns lite bittert när jag äntligen är frisk efter fyra veckor. Halvtimmen innan jag går hemifrån måste jag lägga mig på sängen, stänga av alla ljud och alla lampor, allt, för det börjar krypa sig inpå. Den där känslan när allt är för mycket och världen attackerar från alla håll. Då hjälper bara mörker och tystnad.

Framme vid hallen väller det in små pojkar och medelåldersmän. Jag funderar på om jag tagit fel på dagen. Men nej, det är bara tiden jag tagit fel på.

Pappan/tränaren i dörren med en Djurgårdsoutfit av shorts och tröja, med en hejdundrande kagge och en rinnande snus under läppen inbjuder mig, efter vi insett mitt misstag, till att delta på deras timme. De ska nämligen ha yoga, ett hockeylag med 7-åriga pojkar  och deras föräldrar. Hahaha. Kan man ju inte missa.

Så jag står i hallen bakom alla barn och ser yogainstruktören ta ett djupt andetag. 

Hon visar barnen hur man ska lägga sig i "barnens position" i yogan när man känner att man inte klarar av en övning, för att förbli i lugnet och koncentrationen. Sedan ska vi börja.

-vi börjar med att lyfta armarna så här, säger hon och lyfter dem längs med kroppen upp över huvudet.

Och vad händer inte då? Jo, barn nummer ett lägger sig i barnens position. Det vart visst lite för mycket för honom.

Och resten kan ni väl se framför er. Massa barn som druttar upp och ner ur barnens position, hoppar upp när något nytt händer och ser spännande ut, faller ihop och lägger sig ner när det blir jobbigt. Kidsen i shorts och stora hockeytröjor, papporna som gemensamt har en rejäl mage och jeans (föruom tränaren med djurgårdsshorts). Tillsammans står vi alla i "downdog" förutom de pojkar som just då ligger i "barnens position", tillsammans ska vi ta tillfället i akt att lära känna våra kroppar, som instruktören så fint säger. Jag undrar vad barnen tänker på. Sen det gudomligt härliga när tränaren i djurgårdsoutfiten går till bänken, bakar en rejäl prilla av lössnusen som läggs under läppen och sedan går tillbaka ut på golvet, barfota, och böjer sig ner igen. Inte en hand som når golvet, inte ens med böjda ben.

Ja detta var sannerligen en stund som var guld värd, min timme med 10 stycken hockeykillar och deras fetlagda fäder. Vem kunde anat det när jag lämnade mitt hem en timme tidigare? Jag kan inte sluta le.

Sen träningen jag åkte dit för att hålla också. Inte alls illa, riktigt riktigt bra faktiskt. Jag har i alla fall gjort någonting bra idag.