dagar går och tid försvinner. har inte så många ord till skillnad från tankar som jag har miljoner.
om tankarna sattes i ord skulle de kretsa kring dessa.
stress. ack så härligt och överjävligt. jag kan inte fixa alla era problem för jag kan inte ens fixa mina egna. jag har inget att vara stressad över med jag är stressad över allt. typ.
förtjusning. jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta faktum. att låta vara eller vilja styra. jag kan inte acceptera att tappa kontrollen över mina känslor. men det är just detta som sker.
dilemma. jag vill inte hamna där jag varit förut. framförallt inte i nya relationer. därför måste jag göra annorlunda, för att få nya resultat. detta är för mig oerhört jobbigt och ganska smärtsamt.
acceptens. jag vill lära mig att leva med mitt förflutna. och sluta fly det. det är sjukt läskigt.
Jag förstår dig! Är precis i samma skede där man bryter sig loss från sina mönster och ja, det är extremt tufft och man hamnar i ett dilemma med sig själv.. Jag säger till dig som så många säger till mig- fortsätt kämpa och tappa aldrig hoppet om en ljusare framtid. Den finns för oss alla utsatta, men den tar bara lite längre tid att skapa..
SvaraRadera/Elin